ensammatankar.blogg.se

THINK HAPPY THOUGHTS

Publicerad 2013-04-09 01:34:26 i förflutet, känslor,

 
Idag snubblade jag över en gammal högstadie-bekants blogg, där hon berättar att hon har börjat med LCHF och planerar att gå ner en massa i vikt. Inget fel med detta, kul för henne att hon tagit det beslutet om hon känner att det är så hon vill ha det. 
Men det som stack i mina ögon var när jag efter lite scrollande och läsande hittade ett inlägg om hennes upplevelser av mobbing, hur ingen människa skulle behöva utsättas för det och hur jobbigt hon hade det under gymnasiet kunde jag inte annat än frustrerat och arg tänka tillbaka på våra år tillsammans. 
 
Denna tjej gick i min klass, hon var i princip toppelev och alla lärare älskade henne (kanske för att hennes mamma jobbade på skolan). Hon hade det inte alls svårt varken hemma eller med studierna och när jag satt och suckade frustrerat och höll tillbaka tårarna över ännu ett matteprov jag inte hade klarat till följd av den stressiga situationen hemma, så kunde hon besviket säga "Jadu, det gick inte bra för mig heller. MVG-. ÅH, jag borde ha pluggat mer". 
Hon slängde gärna kränkande kommentarer kring mitt kortklippa hår i klassisk pojkfrisyr-anda och mina ärvda kläder från mina kusiner som var minst två storlekar för stora. Hon skrattade åt mig i omklädningsrummet för att jag borstade håret som en pojke och inte hade fått min mens än. Hon var på många sätt en av de vidrigaste människorna som jag känt och en av få som lyckats komma så långt under mitt skinn att jag flera år senare fortfarande blir så arg och ledsen när jag tänker på det. 
 
Hon tyckte jag var dum som alltid gjorde fel på syslöjden och att jag alltid var trött. Hon tyckte jag var ännu värre när jag på musiken vägrade lära mig spela gitarr på en gitarr för högerhänta när jag faktiskt var vänsterhänt och begärde att skolan i sin tur skulle fixa detta (vilket de inte gjorde och jag fick spela med gitarren upp och ner). 
Det stack i hennes ögon att jag aldrig var med på aktiviteter utanför skolan, jag följde sällan med på klassutflykter och tackade sällan ja till filmkvällar.  Och hur mycket jag än vantrivdes med hennes kommentarer och hånskratt kunde jag inget göra, för hennes mamma var den ansvariga i mobbing-frågan på skolan. Jag tänkte inte sitta på vårt möte och kasta ur mig vilket svin till dotter hon faktiskt hade. 
Istället genomled jag åren med henne i min klass, lärde mig att stänga av så fort hon var i närheten och helt enkelt inte låta henne ha en anledning att håna mig. 
 
När vi gick nian så orkade jag tillslut inte mer och jag minns att den sista kommentaren hon någonsin sa till mig var: Alltså, herregud, mann kan ju tro att du aldrig sover eller tar hand om digsjälv. Har du ens sett digsjälv i spegeln idag?! 
Jag tittade på henne, mina ögon fylldes av tårar för att jag blev så arg. Och jag förklarade sakligt som det var, min mamma hade inget jobb. Hon var sjukskriven för depression och hade varit det mycket länge, min familj levde på socialbidrag. Jag fick ärva kläder av mina kusiner trots att vi inte ens hade samma storlek för att det var det närmaste "nya" kläder jag kunde komma. Min mamma hade inte råd att köpa oss kläder, eller något annat för den delen. Pojkfrisyren berodde på att hon några gånger per år unnade oss, mig och min syster, att gå till den billiga frisören där vi bodde, vilket var en herrfrisör, så det var ganska naturligt att vi hade just dessa frisyrer. 
Jag förklarade att jag inte hade bra betyg för att jag inte hade tid att läsa läxor efter skolan. När jag kom hem så lånade jag min mammas bankkort och gick och handlade, sedan städade jag och lagade mat och oss. Och sedan var det i princip läggdags och detta repeterades dag ut och dag in i flera år. 
 
Efter detta sa hon aldrig något mer till mig, jag fick i och för sig heller inget förlåt. Men det ska man kanske inte begära. Men jag känner mig bara så arg när jag läser om hur jobbigt det var för henne att bli utesluten ur en klass, när det var precis detta hon gjorde mot mig och det känns inte ens som att det har berört henne det minsta. 
Sen blev jag lite extra arg när hon avslutade inlägget med:
 "Men samtidigt vill jag inge hopp till de som blir mobbade, vi klarar oss ändå utan dessa idioter, vi klarar livet ändå. Ensamma är vi både starka och svaga, tillsammans med den vi älskar och älskar oss är vi oövervinnerliga!"
 
 

Kommentarer

Postat av: Alice

Publicerad 2013-04-09 05:15:47

Ge mig hennes bloggadress. NU.

Postat av: J,

Publicerad 2013-10-16 14:52:27

Är ju lätt att hitta hennes blogg :P ? http://www.nattstad.se/viktresan?id=7399875

Inte för att var elak, men varför i helvete sa du inte till henne på skarpen? Hade någon gjort så mot mig hade jag gett den personen en fet höger.

Svar: Detta med att du googlade upp hennes blogg, haha. vem är du ens? :P
ensammatankar.blogg.se

Postat av: C

Publicerad 2014-08-21 01:26:22

J hade kunnat vara jag, men det var det ej.

I övrigt vet du vad jag hade gjort om jag hade den där människan här. Idioter.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela