det är lite jobbigt just nu.
Det är november nu, om mindre än en månad fyller jag 22. Det här har varit ett helvetesår och jag har slutat hoppas på att nästa levnadsår blir bättre.
Jag sover bort mina dagar för jag orkar inte gå till universitetet, jag orkar inte sitta där med min klass och dyka ner i grupparbeten som ger mig ångest. Jag ligger hemma under mitt täcke istället. Imorgon har jag bestämt att jag höjer min dos av Setralin, det får gå som det går.
Jag är ledsen för att inget fungerar just nu, inget alls och jag går runt och låtsas att livet är bra, det är det iofs ibland. Det finns små ljusa stunder, som när jag dansade i en timme på gayklubb med mina vänner och pratade med mannen jag har varit smygförälskad i två år tre gånger den kvällen. Vi möts alltid av slump på de mest bisarra platser och han är god vän med mina vänner, men han har flickvän och jag bara önskar att han inte hade det.
Jag är ledsen för att jag rasat i vikt av mitt mående så att alla mina byxor är förstora, men tur att det finns strumpbyxor.
Jag är ledsen för att en vän inte vill hänga med mig längre för att jag påminner honom om hur dåligt hans liv är, hur han trampar på samma plats.
Jag är ledsen över att jag gav mitt hjärta till P som inte var försiktig med det.
Och därför fortsätter jag gömma mig under täcket hela dagarna, då slipper jag verkligheten och allt som gör ont.
