21:03
Igår satt jag på en dåligt upplyst uteservering, klockan var närmare 23, och runt omkring mig satt människor som känt mig sedan jag var femton år.
Vi är fem personer, det var vi som gjorde gymnasietiden bättre. Det var vi som hade galna äventyr. Vi som upplevde våra första fyllor tillsammans. Och ändå när vi sitter där, skrattar och skålar för att ännu en i gänget blivit tjugotre år gammal så känner jag mig inte riktigt hemma längre.
Av vi fem, så har fyra blivit två par, två enheter. Ett av dem har en två-åring som springer omkring med bestämda fotsteg i deras lägenhet om dagarna, och den andra är högaspirerande med juriststudier, förlovning och planer på att flytta från staden för arbete efter examen. Och på kanten sitter jag, ensam, utan några drömmar, utan någon andra hälft, utan barn. Men jag dricker min öl och ler ut över mina vänner ändå. Vi kanske inte är så lika längre, men det är ändå vi.
Och jag kan inte låta bli att känna ett sting av svartsjuka när jag tar bussen hem alldeles själv medan paren går hand i hand genom de upplysta gatorna påväg åt samma håll. Medan jag är påväg åt ett helt annat håll.
