ensammatankar.blogg.se

Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion när du går sönder inuti

Publicerad 2014-02-26 01:37:06 i att andas,

Jag är uppvuxen i en familj, där inga fel görs, misstag och missöden döljs till det inte möjligt längre. Det finns inga som helst känslor för individerna bakom familjefasaden och på kvällarna, när den vackra fasaden ramlar samman så skriker och gråter jag och de två människor jag bör kalla mina föräldrar, de två människor som tagit hand om mig och älskat mig de senaste åren, skriker och bråkar på mig. Men som inte riktigt finns där när man verkligen behöver det, de förstår inte och kan inte känna saker som jag gör.

När jag ringde min styvmamma kvällen jag la in mig själv på psyket möttes jag av "Jaha, är det så illa?" det var helt klart ett litet sting av oro hos henne. Jag hulkade och grät som aldrig förr. Och sa att det nog skulle bli bra.
Under dagarna jag satt inlåst och la puzzel eller satt i rökrutan med min bästa vän i timmar bara för att jag älskar honom så mycket att jag inte ville utsätta honom för den inlåsta miljön som han hatade lika mycket som jag, och när han gick så grät jag. Men min familj kom aldrig, de ringde inte. De frågade inget. När jag ringde och sa att jag fick komma hem så frågade jag om jag fick komma hem istället för att återvända till min ensamma studentrum och mitt i frågan bröt jag ihop och jag kunde höra min pappa säga "Det är väl klart." med en faderlig omsorg som bara en älskad fader kan uttrycka.
Och min styvmor hämtade mig, utanför en av mina vänners hem, hon klev inte ur bilen och bredvid henne i framsätet satt min lillasyster. Biverkningarna av min medicin hade nått sin topp och jag visste att det bara kunde bli bättre nu, därför bad jag om att bli utskriven.
Jag vandrade hemma i en månad, jag sov, jag åt ibland, men mest sov jag. Och aldrig, inte en enda gång, frågade mina föräldrar hur jag mådde, om jag ville prata om allt som hänt.

Min lillasyster knackade på dörren till gästrummet där jag låg under ett täcke och grät för att fråga om vi skulle fika tillsammans innan läggdags som vi gjorde förut, innan jag blev vuxen, innan jag flyttade ut och världen förstörde mig. Och hon kunde ibland fråga saker, saker om P saker som hände innan jag flyttade hem, som för att i sitt eget huvud pussla ihop vad som hänt, vad som drivit mig till den gräns att jag var tvungen att vara inlåst för att överleva.
I ett enormt bråk med henne för några veckor sedan kom det fram att hon inte fick veta att jag hade varit inlagd på akutpsyk trots att jag varit där i en vecka. Hon hade fått veta det dagen de hämtade mig när jag blev utskriven, och det gjorde så ont i mig. Att detta doldes även för min lillasyster som antagligen hade varit den i familjen som hade hälsat på mig. Och hon hade fått lägga pussel med mig när ingen annan hade fått.

Kommentarer

Postat av: bulldozer.blogg.se

Publicerad 2014-03-14 08:42:59

Ehehe, jaaa... What if? Vill du ta en öl eller två för mycket tillsammans någon gång?

Svar: Jag är alltid med på att dricka en öl eller två för mycket, det är jag rätt bra på också!
ensammatankar.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela