2015-01-08
Det är torsdageftermiddag, stadens gator är fyllda av snö och vatten som tillsammans bildat en grå massa som gör att sockarna blir blöta genom skorna och som är sådär lagom hal.
Detta är början på 2015, året som man svär ska bli annorlunda från alla tidigare, jag går under träd som droppar vatten ner i nacken förbi halsduken och drar jackan närmare mig även fast det inte är minusgrader.
Jag är i en period i mitt liv då jag värdesätter att göra ingenting. Eller värdesätter är nog fel ord. Jag vill bara göra ingenting. Jag kommer hem, vinkar åt min familj, lämnar några meningar om min dag svävandes i luften framför nickande föräldrar. Sen går jag in på mitt rum, tänder lampan ovanför sängen och lägger mig där med datorn i knät. Stirrar på den ett par timmar, utan att egentligen göra något, musik, netflix, ett par klick på internet.
När jag ledsnar kryper jag ur sängen efter en bok som jag läser, åt sedan återgår jag till att läsa ett par kapitel i fosterställning i sängen. Och sedan börjar jag om, fram tills att klockan är 01:30 och jag inser att jag borde sova.
J. har kommit hem igen, jag sov hos honom när han kom tillbaka. Levde i hans säng i två dygn. Sedan kom vardagen ikapp oss, jobbet kallade, tentaplugget skrek efter uppmärksamhet. Och på något sätt så känns det nästan mer ensamt nu, när han är hemma. Än när han var hundra mil bort.
Och det känns konstigt att vara så nära en människa, att kunna prata med honom om allt och se honom nicka och lyssna. Det känns konstigt att inte springa iväg, rädd att bli bränd. Som att han är värd att stanna för, och kanske är det så. Jag måste nog vänta med den analysen tills förälskelsen släppt lite.
