Är du över honom förresten?
Vi sitter i hennes bil, jag fryser lite om mina fötter och bilen susar förbi på gator jag kan i bakhuvudet. Vi pratar om kvällar vi minns, hur ölen smakade, vad som hände från december fram till nu. Vi skrattar åt löjliga minnen och jag känner att jag faktiskt har någon, precis då. "Men, du är över honom nu eller?" säger hon tyst från förarsätet, medan hon släpper vägen med blicken för en sekund för att titta på mig. Jag velar, formulerar mig i huvudet, trevar, smakar på orden. "Ja, jo, jag tror nog det. Men det är svårt att veta säkert."
Jag säger inget om hur varje gång jag sitter uppe klockan 03 och han är den enda inloggade i min facebooklista, hur det sticker till i mig, för hur mycket jag än vill säga "Vad gör du nu? Vad händer i ditt liv?" så kan jag inte, jag får inte och jag ska inte. För jag har släppt taget om honom, och jag föll ner, långt ner i djupet där jag nästan drunknade och nu simmar jag, knappt ovanför ytan men det är fortfarande långt kvar tills jag kan säga att jag är tillbaka. Tills jag står med mina fötter på fastlandet igen och slipper kallsupar, i alla fall för stunden.
Men jag vet det här, han är inte bra för mig och därför släppte jag taget även om mitt hjärta inte ännu är redo. Och det gör inte längre ont att ligga i sängen helt själv, minnesbilder om vad vi hade passerar inte framför mina näthinnor lika frekvent längre, och när det väl händer kan jag fortfarande andas. Det gör helt enkelt inte så ont längre. Och han rör inte vid mina tankar varje dag längre, det är som om han sakta släpper taget om mig också.
