ensammatankar.blogg.se

 

Här har det varit tyst, jag ska förklara varför och förhoppningsvis går jag inte i tusen bitar. 

 

P och jag finns inte mer.

I en vecka låg jag i bäddsoffor och på madrasser med mina tillhörigheter i väskor som jag ännu inte tagit modet till mig att bära hem till mitt allra egna studentrum. Och jag grät, jag grät när jag åt, när jag vaknade och innan jag somnade. 
Dagen efter att han dumpade mig satt jag i skolan, med röda uppsvullna ögon och rödvinsbakfylla och varje sekund av uppropet och föreläsningen var det bara "tänk inte på honom, du blir bara ledsen. sluta med det nu!" och jag gick med solglasögon på mig så att jag kunde gråta när jag gick hem till bästisarna. 

Jag rökte och drömde om att allt var okej, jag fastnade i tankar såsom att hoppa från en balkong kanske inte skulle vara så illa ändå.

Jag satt i ett kallt samtalsrum med en läkare som tittade på mig med varma ögon när jag hulkade ur mig allt, hur allt har rasat och att jag inte orkar mer. Att någon måste hand om mig, för jag orkar inte leva, jag vill inte leva. 

"Har du planerat att ta livet av dig?
-Nej, men det är väl klart att jag ibland inte tittar mig för när jag går över gatan och hoppas att en bil ska köra över mig, så att jag slipper känna mer."

 

Jag sov i korridoren och fick medicin så att jag skulle få sova, jag stängde ögonen och såg clowner dansa på insidan av ögonlocken. Jag åt antidepp för första gången och livet låg på is ett tag. Jag la puzzel, tittade ut genom fönstret och väntade på att han skulle ringa, eller stå utanför avdelningen och vilja säga: hej, jag saknar dig, du behöver en kram tror jag!

Men det gjorde han aldrig och jag blev ledsnare, ledsen för att jag älskade honom och han var mitt allt och han förstörde mig. 

 

Jag bor nu temporärt hos mina föräldrar och livet går vidare. 

 

nu vet ni.