ensammatankar.blogg.se

Jag börjar känna att jag har svårt att identifiera mitt liv med mål och drömmar. 

Jag vet inte längre vad jag vill göra här i livet, jag har inget att sträva efter, eller jag har kanske det, men det är inget jag kan komma att tänka på nu. 

Jag avlöser männen efter varandra, slutar prata med dem om de kommer för nära, tar nästa och så går det. För någonstans därinne känner jag att jag behöver någon att längta efter, någon som kramar om mig, någon som är glad att se mig. Men så fort vi kommer varandra för nära är det som att jag bränner mig. Släpper allt och springer därifrån, låter det rinna ut i sanden och går vidare. 

Mina kollegor och nyfunna vänner känner mig på ytan, aldrig att jag delar med mig av det plågsamma. Ibland ser de fragment och det är allt. Sedan ler jag stort igen och berättar om något otroligt roligt och galet som hänt på sistone. De ska inte ens få skrapa på ytan till allt det där jobbiga. Ibland frågar de hur jag lyckas glömma min lunch så ofta, och jag svarar att jag är tankspridd, och tar en frukt ur fikarummet. Jag skulle aldrig titta på dem och säga efter en halv arbetsdag "nejmen, jag är inte hungrig". För även om en äldre kollega inte äter på sin lunch trots att vi jobbar samma skift, utan bara röker två cigaretter på sin lunch och dricker kaffe så kan jag inte göra som honom. Mest för att jag är jag, det skulle bli uppenbart. 

Och visst finns det dagar då jag kommer till jobbet och ser så förstörd ut av livet att mina skrivbordsgrannar lutar sig mot mig och frågar om jag mår bra. Och jag bara tvingar fram ett leende och säger att jag sovit dåligt. 

För även om jag lever med ett ständigt ångestmonster över mig, så vill jag inte att det visar sig för mina nya vänner och kollegor. Jag vill inte att min chef ska stå bredvid mig och se monstret sitta där på min axel och säga att jag är så otrolig dålig. Att jag inte kan något. 

 

När jag sitter hemma såhär på kvällarna och solen har börjar gå ner senare än vad man är van vid och jag stirrar ut genom fönstret, granskar höghusen runtomkring mitt eget, ser när lampor tänds och släcks. Och lyssnar på så hög musik i mina hörlurar att jag inte kan höra monstret säga att jag borde ge upp allt det här. För att någonstans därinne känner jag att  det kommer bli bra tillslut, jag kommer hitta platsen där jag helt hör hemma. Jag kommer hitta migsjälv tillslut. Sen är jag ju bara tjugotvå, jag undrar vem som vet exakt vad som ska hänfa när man är såhär liten.

 

Det positiva är väl att jag såg på min lönespecifikation förra månaden att jag hade 5 obetalda semesterdagar att ta ut. Dessa ska jag använda i höst/vinter. Resa till S. som flyttade till Berlin, hälsa på honom. Gå på muséer och visa honom mitt Berlin. Vi ska dricka öl i hans lilla lägenhet och skeda tillsammans om nätterna efter svettiga krogbesök. Detta är mitt mål för 2014. 

Bara jag får bli skuldfri först, sen så.