ensammatankar.blogg.se

Inatt drömde jag om P. Det var som att min hjärna kände att det var så länge sedan jag tänkte på honom i mer än en nanosekund, att det var dags nu.

Och jag drömde inget hemskt, inget om kärlek, inget om svek. Och jag vaknade faktiskt och kände mig tillfreds.

 

Jag drömde att jag hälsa på honom, han hade flyttat till en annan lägenhet, vi spelade tv-spel. Precis som vi brukade göra, vi hade trevligt och skojade med varandra. Och båda var genuint glada. På något vis var det ändå efter att det tagit slut, för vi diskuterade vårt förhållande lätt men inte med så stor vikt. Att det på något vis var "fint att vi kunde hänga och spela tv-spel precis som vi gjorde i början".

Och sedan var det någonsorts fest, och alla hans vänner, även mina gamla vänner kramade om mig och vi hade det så himla kul. Och jag tappade bort mina skor och skrek efter P att hjälpa mig.

 

Det var något fint över den drömmen, det var det där jag aldrig kommer få med honom. Det var på någotvis en känsla av avslut. Så vaknade jag, och på bussen in till jobbet inser jag att det är just över ett år sedan jag packade ihop mitt liv från hans lägenhet och sedan aldrig mer pratade med honom.

Och på något vis är det väl så, att han är the one that got away. Vi fick aldrig något avslut, vi kunde aldrig titta på varandra och le åt minnena av vad vi en gång hade. Och vi kommer nog aldrig kunna göra det, och nu har han flyttat till en annan stad. Och det är inte så att jag saknar honom längre, det är mer bara en känsla av att det aldrig blev riktigt avslutat.
Jag vet inte, men jag vill kunna avsluta relationer så att man på något vis kan fortsätta en annan typ av relation. Att man kan prata och skratta tillsammans, man har ju oftast delat så mycket. Men det blev inte så, och det blir ju nästan aldrig så. Så varför har jag denna gnagande känsla i bröstet?