Jag ser sorg i dina ögon.
Det var det han sa, när han tittade in i mina ögon när vi låg i soffan och tittade på film och hånglade för allt vi var värda. Och jag tittade bort, på en millisekund, och han frågade om jag tänkte på något speciellt. Och jag sa nej. Och fastän han strök min kind så brände det någonstans i kroppen av tanken att vara utom honom i 18 dagar.
När jag satt i hans soffa och visste att jag skulle behöva gå förr eller senare så reste han sig från soffan bredvid mig. Gick mot en en vägg fylld med fotografier och tog ner den jag anmärkt på när vi började ses. Att det såg ut som en TARDIS, fastän det egentligen bara är stoppljus med lång slutartid och skärpedjup eller vad han nu sa att det var. Och han drog försiktigt bort tejpen på baksidan, sprayade lite parfym på den och gav den till mig.
Med ett spjuveraktigt leende sa han "en julklapp." och jag la den i en bok för att inte förstöra den påvägen hem och nu sitter den vid min säng så att jag ska slippa saka honom riktigt lika mycket.
Och för första gången på så jävla länge är jag nog kär i någon som faktiskt förtjänar mig, någon som är bra mot mig. Och han är trots allt så himla fin.
