ensammatankar.blogg.se

 

Jag har funderat över helgen vad jag skulle uttrycka i detta inlägg. Jag blev så ledsen av dessa kommentarer ovan och anledningen till detta är att dessa två tjejer inte är ensamma om att tycka och tänka så.
Jag lever ett liv idag, där jag varken mörkar eller höjer upp min ätstörning inför folk, frågar bekanta så svarar jag såklart som det är. Och det är många gånger jag fått höra orden: Men, gud, du har ju blivit så smal. Det måste ju kännas bra att lyckas? Det känns väl bättre? och Ja, du måste ju verkligen ha diciplin du!

 

Jag vill därför berätta lite om migsjälv, min ätstörning började när jag 12, jag var så fruktansvärt trakasserad i min skola på grund av anledningar som jag ännu inte känner att jag vill vara öppen med på bloggen. Och jag levde med en mamma med svåra psykiska problem, självmordsförsök och problem att hantera vardagen, till och med att ta hand om sina barn och gå till affären var för jobbigt för henne.
Jag hamnade således i en "jag tar hand om alla"-roll, som tolvåring så städade jag, diskade, lagade mat, hanterade ekonomin, handlade mat. Ja, allt ett hushåll behöver för att fungera gjorde jag. Jag fick prestationsångest, jag hann inte med skolan i samma utsträckning, jag mådde dåligt över pojkarna som slog mig på rasterna och som skrek glåpord efter mig, som kastade min jacka i sopkorgen och som spottade på mina böcker under bänklocket.

Och någonstans här började allt, jag straffade migsjälv genom att inte äta, jag förtjänade det liksom inte. Jag rättfärdigade det med att jag hade så himla mycket annat att göra att jag inte skulle hinna med att sätta mig ner och äta, och snart var mat det äckligaste jag visste. Och mobbningen avtog ju smalare jag blev, jag vet inte om det var för att alla växte upp eller för att de helt enkelt var rädd att de skulle råka bryta fler ben på mig än nödvändigt.

När jag var 15 år så bestämde jag mig för att jag längre inte kunde ta hand om min mamma, jag kunde inte längre vara en modersfigur för henne och min lillasyster och flyttade 20 mil till min pappa för att börja på ett helt nytt gymnasium, starta på ny kula, där ingen kände mig.
Och mina bästa vänner som jag träffade där, som jag fortfarande har kontakt med idag, beskrev vår första tid tillsammans som otroligt jobbiga och krävande, för att jag vägde då så lite, ögonen var insjunkna och kindbenen var vassa. Benen bar mig knappt och till lunch åt jag endast sallad. Men ju längre jag umgicks med dessa människor, ju lättare blev det att ta en kaka, en milkshake efter skolan, ett skrovmål till middag. Och även om jag inte är frisk, och antagligen inte kommer bli det på flera år till så är jag så enormt tacksam för att de valde att hjälpa mig.

 

Och jag vill påpeka att jag aldrig lyckats med min ätstörning, det gör ingen. Den som lyckas är den som blir frisk, men kan aldrig lyckas genom att bli så smal som möjligt. Och att mina revben syns är ingen prestige i sig och det kommer det aldrig vara. Min högsta vikt jag någonsin haft är 58 kg, jag som 175cm lång har ALDRIG vägt över 60 kg. Så när jag vägt som mest har jag sniffat på ett BMI som varit normalvikt, annars har jag alltid legat under den ribban, med några eller väldigt många kilon. Och så vill man inte leva. 

 

Det är inte bra för kroppen, psyket eller någon att leva som undernärd, eller ens att sträva efter det idealet. Jag förstår om man vill gå ner i vikt, jag förstår det. Men snälla, gör det på ett hälsosamt sätt, med måttlig träning och uteslut kanske socker ur dieten, jag vet inte jag är inte dietist så jag kan varken hjälpa er med råd eller säga vilket som är det bästa alternativet.
Men det allra sämsta är att sträva efter en ätstörning, eller att fortsätta föda elden som brinner. Försök släcka den istället och sträva efter lycka som inte är baserad på antal kilogram som vågen visar.