Konsten att fläta sitt eget hår
Jag skulle nog aldrig säga att jag blev speciellt söt. Jag är heller inte den personen i min familj med ambitioner och en strikt utstakad framtid som jag väljer att följa. Istället så tittar mina släktingar på mig, klappar mig på axeln och säger "Jamen, du är ju så himla smart. Du och ditt läshuvud, så himla bra att du pluggar och gör något av det".
Jag är inte smartare än någon annan, men som barn kunde jag helt gå vilse i litteraturens värld, jag slukade allt och kunde sitta med en lampa under täcket och läsa till långt in på småtimmarna, tills texten blev suddig av trötta ögon.
Detta är nog främst för att jag aldrig har varit en speciellt aktiv person, jag föddes med en sjukdom som gör att min hjärna inte kan kommunicera med min kropp riktigt som den ska, jag säger åt min hjärna att jag vill springa, men det kunde lika gärna sluta med att synapserna inte kopplade som de skulle, och plötsligt jag snubblade över mina egna fötter och låg där på marken utanför mitt barndomshem hulkande, gråtandes och förfärad över att min kropp inte samarbetade med mig. När mina vänner lärde sig cykla, hade jag precis lärt mig att gå längre sträckor, jag hade inte nog med koordination i mina två händer för att kunna knyta mina skor förrän jag gick i högstadiet, jag lärde mig cykla när jag var 15. Jag lärde mig fläta mitt eget hår bara just innan jul, dessa små saker är så värdeliga i mina ögon. Jag kan nu fläta mitt eget hår, det tar kanske längre tid än för någon annan, men jag kan. Och det är en bedrift jag är så stolt över att jag nästan får tårar i ögonen. Och jag tror ingen kan förstå det. Jag vet att mina vänner klappar mig på axeln, och det gnistrar lite av stolthet i deras ögon. Men jag vet att innerst inne så kan de inte förstå, saker de ser som självklara, saker de kunnat hela sitt liv, har jag kanske aldrig lärt mig, eller så kom det så många år senare än för dem.
När jag var sjutton år gammal så gick jag hos en sjukgymnast för att lära mig att knäppa skjortknappar, och knäppa upp dem alldeles själv. Något som än idag är det svåraste jag vet, men för varje dag som jag har en knäppt skjorta på mig så känns det bättre. Och jag gör allt i min makt för att mitt handikapp inte ska definiera mig som person. Och även om jag har levt med det hela mitt liv, så kan jag inte annat än ligga i min säng ibland och fundera på hur det skulle kännas att vara som alla andra,
