ensammatankar.blogg.se

När vi kastar våra tomma glas, finns det alltid någon med hjärtat kvar.

Publicerad 2014-10-12 13:34:50 i att andas, känslor,

 
Det är Oktober, hösten är snart över här, de kalla vindarna som kyler ner mitt fönster gör att jag sitter under täcket med datorn i knät och stirrar ut över träden som en efter en tappar sina löv.
Hösten är min favoritårstid, det är inte för varmt och inte för kallt, det regnar oftare än det är solsken och man får klä sig hur varmt man vill, man för gömma sig under så många lager kläder man vill.
Man ser träd tappa löv och blommor vissna och man vet att de återkommer om några månader, när snön smält bort och kälen släppt ur marken.
 
Och det var så jag bestämde mig att det var dags att sluta äta mina antidepp. Det har nu gått ett år sedan jag började äta dem, september förra året. Jag missade hela hösten, jag gick runt i ett glädjerus skapat av medicinen och jag hade inte tid att uppskatta hösten som jag brukar, jag hade inte tid att klä mig tjocka tröjor och begrunda träden som gick i dvala.
 
Och visst har jag spenderat lite väl mycket tid under täcket med min laptop på sistone. Men ibland måste man få känna att livet är lite sämre än andra dagar. Jag har tröttnat på artificiell glädje, och kunde jag klara sommaren utan mina tabletter så kan jag klara resten av året. Man ska inte alltid vara glad, livet är inte så bra alla dagar. Och det måste få kännas. Så därför ligger jag i sängen med en kaffekopp och netflix, dricker rödvin och skrattar med mina kollegor på måndagar precis som livet ska vara. Jag tror att det här kommer gå bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela