ensammatankar.blogg.se

This feels like falling in love.

Publicerad 2012-12-31 15:22:59 i att andas,

Om mindre än nio timmar skålar vi in det nya året, och jag kommer skåla in det nya året med fjärilar i magen och kommer tänka på att idag kommer han hem och jag får pussar, jag får ingen nyårskyss men jag kommer få ungefär hundra i efterskott. 
Om 30 timmar kommer jag sitta i hans soffa, i hans vardagsrum och jag kommer hålla om honom. Jag kommer tänka att tre veckor utan honom var värt allt det här, för att det känns så bra och han gillar ju mig också. 
Ändå får jag ont i magen när jag tänker på att han faktiskt kommer vara hemma imorgon och att jag ska träffa honom och få känna hans hud mot min.
 

2012

Publicerad 2012-12-31 01:12:26 i att andas,

 Fem händelser som har varit bra det här året
1. Att jag vågade göra min käkoperation trots att jag var så jävla rädd och var så nära att säga åt alla läkare: Jag orkar inte mer nu, ta ur rälsfan och så får jag gå med sneda tänder resten av mitt liv. 
2. Att höstterminen har varit ungefär den bästa terminen jag haft på universitet. Min klass har varit underbar och jag är så glad att jag fått umgås med alla dessa människor och att de gillat mig tillbaka!
3. Kontraktet för mitt studentrum, att jag vågar flytta helt själv, bo helt själv och klara mig helt själv efter årskiftet. Det känns så jävla bra.
4. När min pappa och styvmamma gifte sig i rådhuset och jag grät och kramade dem efteråt och grät ännu mer för att allt var så jävla bra och jag var så lycklig för deras skull!
5. Att trots att jag gått i bitar ungefär tusen gånger om och tänkt "nä, nu är livet över". Så har jag alltid kämpat vidare och jag är så jävla glad och det är så bra för nu är allt bra igen och såfort det står "1 januari 2013" på min telefon så kommer allt gammalt vara borta och jag börjar ett helt nytt liv. 

 Fem händelser som har varit jobbiga
1. Att jag och A gjorde slut under lika villkor för att han sen ska berätta att han varit otrogen mot mig och jag dog på insidan och grät i sängen i en vecka.
2. Att oavsett hur mycket jag har försökt passa in i min universitetsklass under detta år så har det aldrig funkat och jag har gått dit och känt mig som en grå dammtuss varje dag, för att ingen känner mig och ingen frågar någonsin hur min helg varit. Tacka gudarna för att jag fått läsa med en annan klass denna termin. 
3. Bråket mellan mig och min bästa vän för att hon hellre stod på A's sida i våra bråk och tyckte inte ens lite illa om honom efter att han varit otrogen. Jag var så ledsen och så fort jag började läka och träffa andra så ville jag ringa henne och säga "åh, kaffe hos dig nu? Vi måste prata pojkar nu!" men så kunde jag inte. För att vi pratade inte.
4. Att ha lite pengar, att leva på studentlån och bo i en större lägenhet med en sambo utan inkomst har varit så jävla jobbigt och jag vet inte ens varför jag var så snäll mot honom hela tiden och hade tålamod varje gång han sa: Imorgon går jag till arbetsförmedlingen, jag lovar!
5. Att min mamma glömde bort min födelsedag och sen ska fira nyår med min lillasyster men har inte bjudit mig, hur mycket jag än frågat henne vad hon ska göra på nyår. Hennes svar har varje gång varit: "Nämen, inte ska jag göra något speciellt."
 
 Vad har du lärt dig det här året?
Att oavsett hur mycket jag försöker så kommer folk bara gilla mig om jag är migsjälv, att det är jättekul att gå ut och dricka öl en torsdag just innan midnatt, att det mesta faktiskt löser sig, att jag är på tok för snäll och att jag älskar att bli spontanbjuden på fest, tv-spelskvällar och annat spännande bara för att det är så himla spontant och oplanerat, så mysigt. 
 

 Hur skulle du beskriva din stil 2012? 

Mycket strumpbyxor, klänningar, kjolar och skjortkragar som sticker upp ur stickade tröjor. Och på fötterna har jag haft converse, låga lackskor eller skyhöga klackar.
 
 Bästa klädinköpen
Måste vara mina nya jeans, eller det kallas jeggings tydligen. Mina ben ser ut som trummpinnar i dessa och jag tänker att det blir så jävla fint att matcha med en fin större tröja. Skulle även vilja säga min långklänning från GinaTricot som ser lite ut som en björk, så himla fin! Allt detta inhandlat igår iofs. Men så är det!

 Bästa filmerna
Har blivit en sån där som uppskattar svensk film, vilket jag inte trodde om migsjälv. Bästa i år: Call Girl och Palme. Och inom andra kategorier måste jag såklart kasta in Hobbit och the Intouchables.

 Vilka har du umgåtts mest med?
Var ju sambo med A fram tills förra veckan, så han och i övrigt fina Liv och Liss, större delen av min klass och så, och halva december gick åt att hänga med P typ och det tycker jag räknas som "umgåtts mest med". 

 Nya erfarenheter?
Jag har lärt mig att det är inte värt att låtsas vara någon annan, att det inte är värt att låta bli att säga till om man misstycker och bara vänja sig vid hur man har det, då blir man fast och det gör så jävla ont sen när man inser vad man kunde haft istället. 
Jag har lärt mig att man ska inte vara så jävla rädd för att ta risker, vågar man inget vinner man inget heller för den delen.

 Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom hyra, antagligen min kära macbook pro som är min ständiga följeslagare och partner in crime. 

 Godaste maten

Skulle nog säga att det måste vara när jag åt biff med bambuskott och champinjoner efter min operation, typ två-tre veckor efteråt och nerverna hade inte läkt ihop ännu så jag bet migsjälv hela tiden och maten ramlade ut. Men det måste klassas som det absolut godaste jag ätit detta år, efterlängtad mat är alltid den bästa.
 
 Vad är det bästa du har läst?
J
ag minns inte vad jag läst i år, jag har inte riktigt haft tid, men allt med Murakami och all kurslitteratur till Harry Potter-kursen jag läste i somras!
 
 Vad har du mest lyssnat på för musik?
Så mycket Krunegård, Mumford and sons, The Avett Brothers, First Aid Kit och Florence + the machine som möjligt i princip.

 Vad har du tittat på? (film, tv, serier...)
Jag upptäckte Doctor Who och har suttit klistrad framför min dator och netflix och bara sträcksett och älskat, gråtit och skrattat. 
I övrigt är det väl det gamla vanliga, Greys Anatomy, Jersey Shore, Gossip Girl och en hel drös med andra serier. 
I filmväg har jag inte sett så mycket faktiskt. 
Och sen bör ju Jonas Gardells Torka Aldrig Tårar Utan Handskar få en otroligt fin plats här, så jävla vackert. Ett mästerverk, tack!
 
 Bästa resorna
Jag har inte rest så mycket 2012, men jag tycker att min Berlin-resa med min familj som sträckte sig över nyår förra året var otroligt rolig och spännande och eftersom jag kom hem i januari så måste ju den räknas, och sen när jag hälsade på min lillasyster i storstockholm i Maj. Det var underbart det också!


 Årets bästa inspirationskällor
tumblr, vänner och pinterest. 

 Stolt över
migsjälv, töntigt nog. 
Mest för att jag klarade 2012, för att jag sa till ljudet av nyårsraketet i Berlin i telefonen till A, när vi var förlovade och lyckliga "2012, det kommer vara ett så jävla bra år. Det kommer vara vårt år, och det kommer vara så bra.". Jag hade fel, men jag klarade mig genom hela året ändå och för att vara de sista 23 timmarna på 2012 ångrar jag inte så mycket och jag har inte ens ångest över det kommande året. Det kommer lösa sig, alltihop.
 

Att inte säga "nej!"

Publicerad 2012-12-30 16:40:00 i att andas,

Ämnet ”våldtäkt" är ett brett, tabubelagt och svårdefinerat ämne. 
När blir sex till våldtäkt. Vem bär skulden och vems är ansvaret? Frågorna är många och svaren är oftast få.

En ”riktig” våldtäkt får många att tänka på ett överfall i en mörk gränd, en främling. Detta gör det kanske svårt att förstå andra scenarios där våldtäkter faktiskt sker. 

Ganska många kan nog relatera till att man går hem med någon kille från en fest eller liknande, man hade kanske inte tänkt sig sex men det slutar så i alla fall. Man kanske bannar sitt dåliga omdöme dagen efter. Men mer än så kanske det inte är, det är nog inte alls speciellt många som räknar det till våldtäkt. Man följde ju med killen självmant. 

Jag har själv blivit våldtagen, en varm sommarnatt i augusti 2010, två månader efter att jag tagit studenten och livet låg framför mig.
Jag har aldrig berättat det för någon, endast i ett anonymt blogginlägg under kampanjen #prataomdet för att visa att våldtäkter inte alltid är vad man kanske tror att de är, eller vad de definieras som. Såklart dramatiserade jag historien drastiskt, inte scenariot bara hur jag reagerade under förloppet, kanske var det en klen önskan från mitt håll. Jag hade nog önskat att jag hade reagerat som jag skrev att jag gjorde. Men så var det ju inte alls. 
 

Jag hade precis slutat mitt sommarvikariat och bestämde mig för att spendera ungefär en vecka i samhället jag hade spenderat övre halvan av min barndom i. Jag bodde hos min moster den veckan och när den led mot sitt slut fick jag skjuts av en god vän från högstadiet in till Skellefteå. Väl där skulle jag träffa den person som jag betraktade som min bästa vän, en av de få jag dessutom pratade eller träffade regelbundet sedan jag flyttat flera mil från honom 3 år tidigare. 

Jag och han kom till det lilla samhället samtidigt, vi började femman tillsammans, i och för sig i parallellklasser men jag lekte nog mest med honom och de övriga killarna på rasterna, de som inte spelade fotboll vill säga, jag har aldrig varit speciellt sportig av mig. 

Jag var kär i honom i flera år och vem vet hur många gånger jag frågade ”chans på honom” och blev nekad lika många gånger. 

I slutet av nian, då vi gick i samma klass, blev vi bästa vänner. Han sa många gånger att det inte gick innan, jag var ju  trots allt mobbad och under hela min mellan- och högstadietid och han ville inte bli indragen i det. Då kändes det som en rimlig orsak, nu i efterhand förstår jag det inte alls. Han sa även vid ett tillfälle att han nog hade kunnat bli kär i mig men att han inte tillät sig just eftersom han inte ville bli indragen i mobbningshärvan kring mig. 

Just vid tillfället jag träffade honom i augusti, lite mer än tre år sedan vi hade gått ut högstadiet, hade jag kommit över det. Jag hade inga kärleksfulla känslor kvar för honom och det var enbart vänskapligt. Jag mötte upp honom och vi kramades, vi gick ut och åt tillsammans på kvällen. Men jag kände redan då att något var fel eller konstigt. Om jag inte minns fel var han deprimerad eller liknande vid detta besök. Det hade väl varit fastställt en längre period, men jag minns att han hade sömnsvårigheter vid detta tillfälle. 

Jag somnade tidigare än honom efter att ha twittrat ut ”ja, här blir det ju inget ligga av, suck!” eller något i liknande stil. Detta för att hålla upp en image på mitt twitterkonto som jag hade vid den tidpunkten. Något jag i efterhand skulle komma att ångra väldigt mycket. 

Jag vet inte hur länge jag sov innan han väckte mig genom att klättra upp på mig och  trycka ner mig i madrassen, jag minns att han gnuggade sig mot mig och försökte kyssa mig innan han snabbt klädde av mig.
Jag förstod nog inte då vad som hände, det var först när han kom in i mig som jag uppfattade vilken situation jag var i. Jag hade aldrig bjudit in honom till sex. Jag låg bara där och tog emot, rädd och paralyserad, tills han var klar och reste sig ur sängen igen. Han drog på sig ett par jeans och en tröja och frågade om jag ville följa med honom ut och röka. Jag fick fram ett nej och han gick ut ur lägenheten. 

Där låg jag kvar ensam, ledsen, rädd och fylld av skam över vad som hänt. jag klädde på mig och la mig i sängen i tid nog för att låtsas sova när han kom tillbaka in i lägenheten. Jag sov inte alls den natten och har fortfarande svårt att förstå hur han  kunde göra det. 

Dagen efter följde han med mig till bussen som en artighetsgest. Vi pratade knappt och jag orkade inte ens krama honom när vi sa hej då. Han hade ju ändå redan förstört allt vi någonsin haft. 
Efter detta upphörde all kontakt, kanske insåg han vad han gjort i efterhand. Det fanns inget kvar att rädd i ett förhållande där tilliten var bränd och aldrig skulle gå bygga upp igen. 

Jag kom hem och påbörjade en läkprocess vidrigare än hans aktion mot mig, varje krogrunda erbjöd nya män att vara nära. Jag försökte med allt, jag hade sex med nya män varje helg, jag hade inget sex alls, jag grät i sängen i veckor och lika många bet jag ihop och uthärdade livet. Jag drack obscena mängder alkohol och hoppades att minnesluckorna dagen efter skulle sträcka sig hela vägen till Augusti. Jag slutade lita på alla jag kände och så fort någon frågade om honom ryggade jag tillbaka och gav avvikande svar ”nej, vi har bara växt ifrån varandra, vi umgås bara inte, vi har två separata liv nu, vi har bara glidit ifrån varandra”. Mina föräldrar undrade om jag inte skulle bjuda hem honom snart igen, mina vänner undrade vars min allra bästa vän var. Och jag ryckte bara på axlarna som svar till allt. 

Två år senare vågade jag äntligen skriva till honom, ett opersonligt facebookmeddelande, vi chattade och när han kastar ur sig ”Det vi delade sist du var här, det var något fint och jag vill aldrig någonsin behöva förlora det.” jag stirrade på skärmen, jag blev kräksjuk, arg och tårögd. Jag trevade på ämnet innan jag tillslut sa: jag ville verkligen inte det där. 

Han blev ledsen och arg, och jag ursäktade allt med att det självklart inte bara var hans fel, jag hade kunnat säga nej. Jag hade kunnat göra så mycket mer. 
I efterhand undrar jag varför, kanske blir jag så svag i hans närhet, jag ville inte göra honom illa. Jag vet inte, vi sa i alla fall: Vi börjar om, vi glömmer och förlåter. 

8 månader senare har jag ännu inte hört ett ord från honom trots att han avslutade vår konversation med ”jag hoppas vi hörs snart igen”. Han ska fira nyår med min mamma, och jag skriker på insidan. Jag vill ringa upp henne och säga allt, gråta och hulka ur mig sanningen som aldrig någonsin kommit ut via mina läppar och stämband utan enbart i text via en dataskärm till en annan.
Jag förmår inte ens forma läpparna till ord när jag egentligen borde prata om allt som hänt.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela