ensammatankar.blogg.se

Oh, sunshine in an empty place.

Publicerad 2014-04-27 22:18:16 i att andas,

 
Det är en varm fredagkväll, jag sitter hemma hos A och firar att jag nu fått ut min första lön och är samtidigt sorgsen att alla dessa pengar gick till Kronofogden och CSN. Vi dricker rödvin ur orimligt stora glas, och ibland tänker jag på hur mycket som kan förändras på så kort tid, såsom att jag faktiskt har ett jobb nu, och att min lön försvann på 24 timmar men att jag nu blivit av med sextusen kronor av min skuld. Men också att jag för ett halvår sedan bara rynkade på näsan när jag blev erbjuden ett glas rödvin och ibland tvingade i mig det av ren artighet.

Jag frågar Spänningen om han vill ses, sveper jag mitt vinglas och befinner mig i hans hall, allt på mindre är sextio minuter. Och fastän jag vet att jag inte får bli kär så trycker jag mig extra nära när han kramar om mig när jag står där i hans hall och klär av mig vårjackan. Och även om jag vet att han kanske inte tänker på mig alls när jag inte är där, så känns det som att jag betyder något när han smeker min rygg och pussar mig på pannan och jag kan känna ett leende på hans läppar.
Och när vi lägger oss tillsammans i sängen och pratar om veckorna som varit, om allt som hänt medan vi inte kunnat ses så flätar våra fingrar in sig i varandra och det är knappt så att vi själva märker det. Och när vi stängt av TV:n och det är mörkt i rummet kittlar vi varandra och fnisset fastnar mellan våra läppar och även fast vi ska gå upp 8:45 nästa morgon skrattar vi och hånglar tills vi inte orkar mer alls.
 
Och när väckarklockan ringer på lördagsmorgonen, så drar han sig vant ur sängen. Han ger sig inte hän till niominuters-snoozens förbannelse utan försvinner ut i köket och kommer snart tillbaka, kysser mig i nacken, säger att jag måste kliva upp och drar på sig sig ett par svarta mjukisbyxor och går ut i köket och äter frukost.
Och när jag fyrtio minuter senare står i ytterdörren och hånglar hejdå så gör det inget att jag var tvungen att kliva upp tidigt min enda sovmorgon den veckan. Och jag går hem, och umgås med min familj och mina systrar och duschar, fixar mig och träffar upp A som denna dag till ära fyllde 22. Och det ska firas med ännu mer vin, glitter och en kväll på gayklubb. Och när klockan passerat tolvslaget och jag känner att jag faktiskt borde gå hem så frågar Spänningen om jag vill göra honom sällskap.

Och när söndagsnatten rullar in, så sitter jag på en buss där en man ramlar ur sitt säte och slår upp huvudet mot en kant så att det blir blod överallt och jag måste blunda hela vägen till ändhållplatsen för att inte gråta. Och när jag tyst smyger in i Spänningens lägenhet och lägger mig i hans säng så kryper jag nära och berättar om allt det där som var hemskt, om hur blodet rann längs den okända mannens ansikte och hur alla på bussen hjälpte honom. Och han stryker mig över håret. Och jag bryr mig inte ens om att jag ska vara på jobbet om sex timmar, för precis där och då är jag hans om så bara för några timmar.

För jag ska aldrig aldrig dö.

Publicerad 2014-04-20 23:25:05 i att andas,

Det är söndagkväll, min första lediga dag denna veck, jag har firat påsk både idag och igår med min fars kusin och min lilla syssling, hon är en sån där liten femåring som gör en så otroligt glad och hur ledsen man än är så tar hon en bara i handen och säger: Kom så leker vi lite, så blir du glad igen.
 
Och idag när jag stod hemma i A's korridorsrum och fixade lite saker åt honom ringer min telefon och när jag svarar så hör jag en liten flickröst fråga om jag inte ska läsa saga för henne idag, och jag står där efter en morgon fylld med "jag-har-sån-ångest-jag-ska-bara-ligga-i-sängen" och det enda jag kan göra är att le så att det gör ont i kinderna och svara: Javisst, säg åt mamma att jag är hos er på en halvtimme, kan du göra det?
 
Och när jag målar hennes små naglar i en grönglitter-färg precis som hon ville igår och det kom jag ihåg så jag hade lagt ner den i väskan frågar hon om jag har en pojkvän, och jag säger nej. Och hon berättar att hon minns A, och vår katt och att hon minns P. Och så tittar hon på mig, sådär allvarsamt som bara femåringar kan göra när de kommer på något viktigt och säger: Jag gillade aldrig P. Han verkade lite arg. Men han lagade god mat.
Och jag säger att jag känner samma och så skrattar vi lite. Sen frågar hon om hur det var när hon var mindre och jag berättar historier om hur jag smög i henne min efterrätt när hon var så liten att hon inte fick någon egen och att det var vår hemlighet, att vi alltid varit sådär busig. Jag berättar om hur när jag var barnvakt åt henne som bebis och jag sov över, hur hennes mor brukade bära in henne till mig på morgonen och vi brukade sova lite tillsammans tills hon bet mig över näsan med sin tandlösa mun så att jag vaknade i ett ryck.
Och när vi äter påskmiddag tillsammans så plirar hon med ögonen åt mig och säger Ska vi läsa saga sen?
När tänderna är borstade, kaffet är uppdrucket så lägger vi oss i sängen och jag läser två kapitel ur Alice i Underlandet och när jag ska visa henne ett uppslag med illustrationer så har hon somnat djupt och jag smyger ur sängen och går hem till mig.

Inget läker trasiga sår som barn gör.

Om du behagar komma hem från England.

Publicerad 2014-04-13 15:23:33 i att andas,

Denna vecka har varit så himla tärande på mig, jag har gått hem från jobbet och lagt mig i fosterställning i sängen och gråtit lite under täcket.
På jobbet får jag klappar på axeln för att jag är så duktig, självständig och visar framfötterna. Och jag gillar mitt jobb, jag tycker att alla är så snälla och att jag gör något viktigt. Men såfort entredörren stängs bakom mig och jag sätter mig på bussen hem så sveper ångesten in över mig och jag äter middag med min familj under tystnad. Kanske säger jag något som hänt på jobbet, som för att framhäva att jag faktiskt är duktig och alla tycker det.
De ger ett tomt gensvar, ett lågmält hummande eller ett "jasså, vad bra." utan någon sorts känsla eller stolthet.
Vi bråkar hela tiden och jag får ta skit för saker jag inte gjort, jag gråter inne på mitt rum för att ingen förstår hur jobbigt jag har det just nu. Och min syster lämnar mig ensam över påsklovet.

Nästa vecka flyttar jag ut, då tar jag mina väsentligaste saker och tar bussen till andra sidan stan och bor med en av mina bästa vänner. Och funkar det får jag bo där fram till sommaren, vilket vore fantastiskt kul och bra. Både för mig och henne, och oss!
 
Dessutom är Spänningen hemma från London igen, och jag ska få träffa honom ikväll och kramas och hångla, det kommer kännas lite bättre efter det. Hångel gör att allt känns lite bättre.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela