ensammatankar.blogg.se

Skjut mig här och nu, för nu kan jag dö.

Publicerad 2014-06-25 01:16:40 i att andas,

Tisdag, för exakt en vecka sedan, kontoret jag jobbar på är dödstyst. Jag och alla mina kollegor sitter sammanbitna vid våra platser. Trummar med fingrarna på bordet, skakar på knäna och förstör pappersmuggar.
Vår chef tittar medlidande ut över oss som sitter och nervöst skruvar på oss.
Klockan är 11:30, två kollegor har inte kommit in till jobbet, de har fått lämna paserkorten och gå hem igen.
Och vi sitter tysta, för det är två till som ska gå. Ingen vet vem, alla sitter försjukna i tankar om vad som komma skall. Så fort vår chef går förbi och pratar med någon rycker alla till, som om något skrämt dem.
 
Och när han lämnar kontoret för att hämta kaffe viskar vi till varandra, försöker peppa att det inte är någon av oss, att vi är bra. Att det finns dem som är sämre, inte för att man ska vara sån. Vi har jobbat hårt allihop och mest av allt är hela situationen orättvis.
Jag går till en annan del av kontoret och pratar med en kollega som vet mer än mig, vi pratar mer med varandra den dagen är vad vi någonsin gjort under våra tre månader på samma arbete. Och tillslut vet vi vilka som har fått lämna in sina kort och inte kommer finnas i vimlet på våra after works i fortsättningen. Och vi är kvar, det dras en lättad suck genom lokalen, och fastän alla är sådär jävla äckligt frustrerade över att det har blivit såhär så känns det skönt att kunna lägga magontet åt sidan och fortsätta arbeta för dagen.
Klockan är 14:00 när vi får prata med chefen om detta, några åt gången, och vi säger alla att vi förstår. Att det är orättvist men att vi förstår. Att vi är tacksamma att vi fick stanna.
 
Och den kollega jag kommer sakna mest är han som alltid satt bredvid mig, eller mitt emot mig i kontorslokalen, som alltid glittrade till lite i ögonen när han såg mig. Som alltid pratade lite extra med mig än med alla andra.
Som enligt vissa kollegor flirtade med mig, vilket jag avfärdade med att vi bara har roligt.
Men när jag ringer för att fråga om han försovit sig igen och han svarar att han fick gå hem igen så blir jag arg och ledsen. Men jag hör honom nästan rycka på axlarna på andra sidan telefonen. Och kanske ses vi över någon öl någonstans, någongång.

We danced with monsters through the night.

Publicerad 2014-06-15 00:41:40 i att andas,

När man inte bloggat på ett tag, då känns det så prestationsmässigt jobbigt att sätta sig ner och skriva om sitt liv. Förstår ni vad jag menar? Ni fina läsare som ser rakt in in själ via alla ord jag kastar ur mig här, som på någotvis ändå är vägda på silvervåg. 
 
De senaste veckorna har som skett per automatik, jag går till jobbet och sedan går jag till mina vänner och så dyker jag upp i min egen hall, min familj hall, i ett virrvarr av skor och jackor vid läggdags. Jag dricker vin och öl varje helg. 
För någon vecka sedan var jag två brittiska pojkars privata guide. Vi drack öl på en uteservering och jag berättade om allt sevärt i staden och frågade varför de i hela världen kommit till min lilla stad. Och de svarade: We heard it was alot going on here. De var från London och svor över priserna för en Norrlands på uteserveringen, jag fnissade och med en av männen pratade jag arkitektur, vilket han pluggade hemma i London. Den andra mannen tittade försiktigt på mig, det var han som jag stämt träff med ursprungligen och så fort vi blev ensamma så tittade vi bara tyst på varandra utan något att egentligen säga varandra. Han hette Liam, han var ursprungligen från Irland och jobbade på en designbyrå i London. Han hade halvlockigt hår som stack honom i ögonen och trots att det var plusgrader så satt han med vinterjackan på där på uteserveringen. Och när jag och min väninna bestämde oss för att det var dags att gå så ryckte han tag i min arm när jag skulle skaka hans hand för att ge mig två kindpussar. Och när jag och min vän står fnissiga av att ha träffat två britter bara sådär på en torsdag så får jag ett sms där det står "I wanted to kiss you.". 
och vi ses inte mer den helgen trots att vi gör upp planer, men det gör egentligen inte så jävla mycket. 
Istället träffar jag mina vanliga vänner och vi dricker fredag och lördag, går på gayklubb och dansar oss svettiga och jag letar egentligen bara efter hans glittrande Londonögon i vimlet, men finner dem aldrig och går sedan hem för att sova av mig ruset innan ett nytt skift på mitt kontor väntar. 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela