ensammatankar.blogg.se

We drink away the days with a take-away pizza

Publicerad 2014-08-29 19:03:52 i att andas, känslor,

För första gången på otroligt länge, om ens någonsin, så raderade jag inlägg i min blogg. Jag tror att jag gjorde det när jag och P. bröt upp, men inte jättesäker på den saken.
 
Livet är faktiskt bra nu, jag skulle säga sådär otroligt jävla bra, om jag får överdriva lite. Vilket jag får eftersom detta är min blogg.
De senaste sju dagarna har varit så himla bra. Förra helgen när jag var ledig så bestämde jag mig för att gå till vårt bildmuseum och titta på utställningen som snart stänger, jag har redan sett den en gång men ville gå igen och bara titta och ta min tid. Tyvärr, så har jag inte så många vänner som gillar att göra sådant. Så, jag klev upp, klädde mig fint, åt en stadig frukost och drack en extra kopp kaffe för att sedan ta bussen till museet och gå där bland tavlorna och skulpturerna helt själv.
De första två våningarna flimrade det mest för mina ögon och det var svårt att koncentrera sig, jag hade stundtals svårt att andas. Men det lättade ju längre jag befann mig där. Och tillslut försvann hjärtklappningen helt och det var som att folkmassorna som cirkulerade runt de stora vita salarna inte störde mig längre, sorlet försvann och även jag kunde njuta av denna visit. Folk gick i par, i grupper, men jag var ensam och det gjorde absolut ingenting.
 
Jag satt på en bänk i källaren med hörlurar och lyssnade på när en konstnär berättade om sin utställning och folk tittade lite på mig där jag satt alldeles själv, jag bara log mot dem och njöt av kunna insupa kulturen. Jag tog inte ens skydd bakom min smartphone.
 
Idag tog jag bussen in till centrum för att sätta mig på ett kafé och läsa och dricka kaffe, också helt själv. När jag stod framför disken och bad om en stor kaffe med mjölk tittar kassören mig i ögonen och frågar "Tar du med den eller dricker du här?" och jag svarar leendes "Jag dricker den här" och tar snart emot en stor kopp kaffe och tar trappen ner till källaren av kaféet, dricker mitt kaffe och läser min bok i lugn och ro. De första minuterna var jag nervös av sorlet runt om mig. Men snart var jag fullt bekväm med att läsa en sida ur min bok, ta en klunk kaffe och återvända till min bok. 
När jag var klar hörde jag av mig till mina bästa vänner, men ingen hade tid för mig idag. Så jag bestämde mig för att gå ner till älven och inspektera den nya parken och kajen som jag inte haft tid med fastän jag jobbar 100 meter därifrån. Sedan satte jag mig några meter från vattnet, i solen och skalade av mig några lager kläder och läste i en timme till. Efter detta gick jag till två bokaffärer och bara tittade, i den senare köpte jag en bok när ett butiksbiträde hjälpte mig, han tipsade om bok efter bok, och jag var inte alls lika obekväm som jag brukade vara. Och jag kunde till och med uppskatta hans hjälp.
Sedan tog jag bussen hem och åt middag i min säng, det är utomhusbio i en park ikväll, jag har ingen att gå med. Men jag känner att jag utmanat min sociala fobi nog nu. Så, jag stannar nog hemma och ser film i sängen istället, det är ju ändå ganska kallt ute.

21:03

Publicerad 2014-08-03 21:03:15 i att andas,

Igår satt jag på en dåligt upplyst uteservering, klockan var närmare 23, och runt omkring mig satt människor som känt mig sedan jag var femton år.
Vi är fem personer, det var vi som gjorde gymnasietiden bättre. Det var vi som hade galna äventyr. Vi som upplevde våra första fyllor tillsammans. Och ändå när vi sitter där, skrattar och skålar för att ännu en i gänget blivit tjugotre år gammal så känner jag mig inte riktigt hemma längre.
Av vi fem, så har fyra blivit två par, två enheter. Ett av dem har en två-åring som springer omkring med bestämda fotsteg i deras lägenhet om dagarna, och den andra är högaspirerande med juriststudier, förlovning och planer på att flytta från staden för arbete efter examen. Och på kanten sitter jag, ensam, utan några drömmar, utan någon andra hälft, utan barn. Men jag dricker min öl och ler ut över mina vänner ändå. Vi kanske inte är så lika längre, men det är ändå vi.
Och jag kan inte låta bli att känna ett sting av svartsjuka när jag tar bussen hem alldeles själv medan paren går hand i hand genom de upplysta gatorna påväg åt samma håll. Medan jag är påväg åt ett helt annat håll.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela