ensammatankar.blogg.se

Den nakna sanningen II

Publicerad 2014-02-09 21:44:19 i kilogram,

 
 
Jag har funderat över helgen vad jag skulle uttrycka i detta inlägg. Jag blev så ledsen av dessa kommentarer ovan och anledningen till detta är att dessa två tjejer inte är ensamma om att tycka och tänka så.
Jag lever ett liv idag, där jag varken mörkar eller höjer upp min ätstörning inför folk, frågar bekanta så svarar jag såklart som det är. Och det är många gånger jag fått höra orden: Men, gud, du har ju blivit så smal. Det måste ju kännas bra att lyckas? Det känns väl bättre? och Ja, du måste ju verkligen ha diciplin du!
 
Jag vill därför berätta lite om migsjälv, min ätstörning började när jag 12, jag var så fruktansvärt trakasserad i min skola på grund av anledningar som jag ännu inte känner att jag vill vara öppen med på bloggen. Och jag levde med en mamma med svåra psykiska problem, självmordsförsök och problem att hantera vardagen, till och med att ta hand om sina barn och gå till affären var för jobbigt för henne.
Jag hamnade således i en "jag tar hand om alla"-roll, som tolvåring så städade jag, diskade, lagade mat, hanterade ekonomin, handlade mat. Ja, allt ett hushåll behöver för att fungera gjorde jag. Jag fick prestationsångest, jag hann inte med skolan i samma utsträckning, jag mådde dåligt över pojkarna som slog mig på rasterna och som skrek glåpord efter mig, som kastade min jacka i sopkorgen och som spottade på mina böcker under bänklocket.
Och någonstans här började allt, jag straffade migsjälv genom att inte äta, jag förtjänade det liksom inte. Jag rättfärdigade det med att jag hade så himla mycket annat att göra att jag inte skulle hinna med att sätta mig ner och äta, och snart var mat det äckligaste jag visste. Och mobbningen avtog ju smalare jag blev, jag vet inte om det var för att alla växte upp eller för att de helt enkelt var rädd att de skulle råka bryta fler ben på mig än nödvändigt.
När jag var 15 år så bestämde jag mig för att jag längre inte kunde ta hand om min mamma, jag kunde inte längre vara en modersfigur för henne och min lillasyster och flyttade 20 mil till min pappa för att börja på ett helt nytt gymnasium, starta på ny kula, där ingen kände mig.
Och mina bästa vänner som jag träffade där, som jag fortfarande har kontakt med idag, beskrev vår första tid tillsammans som otroligt jobbiga och krävande, för att jag vägde då så lite, ögonen var insjunkna och kindbenen var vassa. Benen bar mig knappt och till lunch åt jag endast sallad. Men ju längre jag umgicks med dessa människor, ju lättare blev det att ta en kaka, en milkshake efter skolan, ett skrovmål till middag. Och även om jag inte är frisk, och antagligen inte kommer bli det på flera år till så är jag så enormt tacksam för att de valde att hjälpa mig.
 
Och jag vill påpeka att jag aldrig lyckats med min ätstörning, det gör ingen. Den som lyckas är den som blir frisk, men kan aldrig lyckas genom att bli så smal som möjligt. Och att mina revben syns är ingen prestige i sig och det kommer det aldrig vara. Min högsta vikt jag någonsin haft är 58 kg, jag som 175cm lång har ALDRIG vägt över 60 kg. Så när jag vägt som mest har jag sniffat på ett BMI som varit normalvikt, annars har jag alltid legat under den ribban, med några eller väldigt många kilon. Och så vill man inte leva. 
 
Det är inte bra för kroppen, psyket eller någon att leva som undernärd, eller ens att sträva efter det idealet. Jag förstår om man vill gå ner i vikt, jag förstår det. Men snälla, gör det på ett hälsosamt sätt, med måttlig träning och uteslut kanske socker ur dieten, jag vet inte jag är inte dietist så jag kan varken hjälpa er med råd eller säga vilket som är det bästa alternativet.
Men det allra sämsta är att sträva efter en ätstörning, eller att fortsätta föda elden som brinner. Försök släcka den istället och sträva efter lycka som inte är baserad på antal kilogram som vågen visar.
 
 

Den nakna sanningen

Publicerad 2014-02-05 22:49:46 i kilogram,


Det här är jag, utan kläder påväg in i duschen. I min spegelbild kan jag räkna kotorna som löper längs min ryggrad, revbenen som hotfullt sticker ut ur min bröstkorg och skulderblad så hårda och vassa att det är obekvämt att skeda med mig om natten. 
Jag får skavsår av mina jeans längs mina höftben och när jag kliver ur en varm dusch kan jag följa trädsystemet av vener från fingerspets till tåspets. 

Jag stödjer inte detta ideal, jag vill inte vara en del av detta sjuka ideal. Och alls ni där ute, ni är så jävla vackra precis som ni är. Håll er borta från matmonstrena om ni kan. I år har jag 10års jubileum med mina och jag planerar att fira det med att driva ut den en gång för alla. 

Att äta mackor med extra smör på en hel sommar.

Publicerad 2014-01-09 22:17:15 i kilogram,

 
 Det är tungt att vara tjej (eller kille för den delen) i dagens samhälle. Man gör allt för att passa in i ramen av vad som är idealistiskt idag. Jag har manliga och kvinnliga vänner som nästan dagligen tränar, vänner som varje år planerar in nya dieter för att vara sådär snygg som van önskar att man alltid var till sommarens strandhäng. 

Idag sa min lillasyster, som är 15 år, "Jag vill ha en snygg mage!" för att sedan hoppa runt till diverse träningsklipp på youtube och sedan skriva ut ett träningsschema med olika övningar att utföra varje dag i en månad. När man är femton ska man inte behöva tänka på sådant. Och min lillasyster lever en väldigt aktiv livsstil med diverse sporter, hon ska absolut inte behöva träna ännu mer bara för att känna att hon kan passa in i i dagens ideal.

Jag tänker tillbaka på när jag var femton, jag hade fallit hårt för att vara del av idealet. Jag var varken vacker eller speciellt intressant, men om det var något jag kunde så var det att räkna kalorier och få det att se ut som om jag ätit frukost eller andra måltider med inövade rutiner. Jag hade alltid ursäkter på lager för att slippa äta middag med min familj efter en lång dag i skolan, och detta fortsatte år ut och år in. När jag var sjutton satt jag vid middagsbordet, min pappa och hans fru framför mig som förklarade att de visste vad jag höll på med, att de hade hittat resterna inlindade i servetter i papperskorgen under diskbänken och att jag alltid "åt ute" fastän jag egentligen inte ens borde ha råd med det, att jag gick och duschade efter middagar.
Det skulle snart bli sommar, jag skulle vara fast med min familj i en stuga långt från staden jag bor i. Och min pappa satte upp regler.
Du får inte gå på toaletten förrän en halvtimme efter att vi ätit, och du får inte borsta tänderna.
Vi kommer smöra dina frukostmackor med extra smör, och det kommer vi göra hela sommaren om det behövs.

Och jag är så tacksam för det min pappa gjorde för mig den sommaren, även om jag än idag ligger långt under den vikt som är hälsosam. Jag kan dock idag skylla det på saker såsom käkoperation och mediciner som gjort att jag gått ner kraftigt i vikt. Trots att jag anser att jag mår mycket bättre idag, utan att räkna kalorier ser jag exakt likadan ut, om inte värre, som jag gjorde när jag var sjutton år gammal. Mina jeans hänger kring mina höftben och folk kan ibland titta på mig med ett uns av medlidande, "jahaja, ännu en förlorad till det ohälsosamma idealet."
Mina vänner kan ibland skratta lite och fråga hur mina ben egentligen bär mig, och det vet inte ens jag. Jag kan knappt vara ute längre än två minuter vintertid för att jag inte har ett uns av underhudsfett på min kropp.
Jag hade det som en sport förut, hur många revben kan jag räkna idag? Nu är det inte en sport längre, men pojkar som jag sover ihop med kan ibland dra sina fingrar längs mina revben och ryggrad och förfäras över att allt sticker ut ur min taniga kropp.

Och det är så jävla viktigt, det här, man ska verkligen inte försöka vara en del av idealet. Det är en förvriden syn på skönhet vi alla matas med idag, och jag kan med ärlighet säga att alla ni som läser detta är vackra precis som ni är, precis nu!
Och även om jag gör allt för att se till att min lillasyster inte hamnar i denna fälla är jag inte så trovärdig.
Att en tjugotvåårig kvinna står framför henne, 175 cm lång och som visar ungefär 50 kilogram på vågen och säger "Du får verkligen inte tro att du behöver vara smal för att vara vacker!" ja, det är lite hyckleri i det, det tror jag att hon tycker. Men jag vet att hon förstår också. Jag vet att hon ser på mig, och frågar om vi inte ska fika en extra macka och jag vet att hon säger det med hjärtat och då gör vi det. Och sedan ser jag till att hon inte tränar för mycket.
Och skulle hon börja göra det, så kommer jag smöra hennes mackor med extra smör en hel sommar om det behövs.

 

 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela