ensammatankar.blogg.se

och vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven.

Publicerad 2014-10-18 01:19:00 i att andas,

25 april, 2010 nämns han första gången i min dagbok, bara några sidor in i den nötta rosa boken med gröna prickar. I blyerts som börjat blekna kan jag läsa "träffade världens finaste pojke på krogen" i samband med ett jag sammanställer vad som hänt den senaste månanden.
 
26 juni samma år skriver jag om honom igen, om hur vi såg skräckfilm på natten tillsammans efter en krogrunda och hur jag gömde mitt ansikte där hans axel blev till hals. Hela juni är fylld med nedskrivna tankar om att vara 18 år och kär i någon för första gången.
Oktober bjuder på ett virrvarr av känslor, besvikelse över att han bjöd mig med ut på krogen för att dricka öl med hans kompisar och jag fann honom med en annan tjej i sitt knä hela kvällen som frågade om jag var hans kompis flickvän. Och hon ville så gärna lära känna mig, och jag ville skrika åt henne att låta honom vara. men lät bli.
Bara en vecka senare står det noterat "idag har jag längtat hela dagen efter min säng, som luktar som honom, pojken med fina nyckelben." och dagen efter har jag hastigt antecknat ner "Att sova mot hans bröst, att lägga nästan just bakom hans öra."
I slutet av november så har jag bestämt att det är över. "Det finns pojkar med finare nyckelben. Som tycker om mig"
5 december skriver jag om hur jag var över honom, hur det inte gjorde så mycket att han krossade mitt hjärta.
Sedan är det radiotystnad i min dagbok, pojknamn avlösesr varandra och det är inte förrän 14 maj, 2014 som hans namn nämns igen i samband med att jag fått jobb på samma ställe som honom, att jag träffar honom vid kaffemaskinen ibland.
 
I slutet av denna sommar skriver jag att jag kanske ska gå på personalfester, när en kollega till oss slutat. "men inga förhoppningar, inga löften, inga känslor".
10 oktober skriver jag ner insikten "han, som inleder denna dagbok, och säkerligen kommer att avsluta den" och om alla saker jag önskar att jag kunde säga till honom.
 
Och även fast han inte varit min första pojkvän, eller första något, är han kanske den första personen jag var sådär förbannat kär i att det gjorde ont. Och så kär att jag fortfarande sneglar mot hans kontorsplats när jag kommer inspringandes till jobbet med en takeaway-kaffe i handen. Jag skulle inte säga att jag fortfarande är kär, men det är klart att han spökat innanför min pannben några gånger de senaste åren och han har aldrig varit riktigt borta, även om jag intalat mig det. Och när jag såg honom på kontoret min första dag, stelnade blodet i mina ådror och vi delade en panikartad blick. Nu har det gått 7 månader, och nu säger vi hej. Vi pratar inte, men chattar på arbetstid, om saker som ingen av oss egentligen bryr oss om.
Och när jag var snurrig av rödvin förra helgen försökte jag få komma hem till honom, men jag åkte hem istället, tog migsjälv till sans och vaknade till orden "nja det är som sent, men en annan gång" och på någotvis känns det hoppfullt och bra. En annan gång, det skulle kunna bevisa allt, om jag är över honom, om jag inte är över honom.

När vi kastar våra tomma glas, finns det alltid någon med hjärtat kvar.

Publicerad 2014-10-12 13:34:50 i att andas, känslor,

 
Det är Oktober, hösten är snart över här, de kalla vindarna som kyler ner mitt fönster gör att jag sitter under täcket med datorn i knät och stirrar ut över träden som en efter en tappar sina löv.
Hösten är min favoritårstid, det är inte för varmt och inte för kallt, det regnar oftare än det är solsken och man får klä sig hur varmt man vill, man för gömma sig under så många lager kläder man vill.
Man ser träd tappa löv och blommor vissna och man vet att de återkommer om några månader, när snön smält bort och kälen släppt ur marken.
 
Och det var så jag bestämde mig att det var dags att sluta äta mina antidepp. Det har nu gått ett år sedan jag började äta dem, september förra året. Jag missade hela hösten, jag gick runt i ett glädjerus skapat av medicinen och jag hade inte tid att uppskatta hösten som jag brukar, jag hade inte tid att klä mig tjocka tröjor och begrunda träden som gick i dvala.
 
Och visst har jag spenderat lite väl mycket tid under täcket med min laptop på sistone. Men ibland måste man få känna att livet är lite sämre än andra dagar. Jag har tröttnat på artificiell glädje, och kunde jag klara sommaren utan mina tabletter så kan jag klara resten av året. Man ska inte alltid vara glad, livet är inte så bra alla dagar. Och det måste få kännas. Så därför ligger jag i sängen med en kaffekopp och netflix, dricker rödvin och skrattar med mina kollegor på måndagar precis som livet ska vara. Jag tror att det här kommer gå bra.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela