ensammatankar.blogg.se

Konsten att fläta sitt eget hår

Publicerad 2014-02-27 00:31:56 i att andas,

 

Jag skulle nog aldrig säga att jag blev speciellt söt. Jag är heller inte den personen i min familj med ambitioner och en strikt utstakad framtid som jag väljer att följa. Istället så tittar mina släktingar på mig, klappar mig på axeln och säger "Jamen, du är ju så himla smart. Du och ditt läshuvud, så himla bra att du pluggar och gör något av det".
Jag är inte smartare än någon annan, men som barn kunde jag helt gå vilse i litteraturens värld, jag slukade allt och kunde sitta med en lampa under täcket och läsa till långt in på småtimmarna, tills texten blev suddig av trötta ögon.

Detta är nog främst för att jag aldrig har varit en speciellt aktiv person, jag föddes med en sjukdom som gör att min hjärna inte kan kommunicera med min kropp riktigt som den ska, jag säger åt min hjärna att jag vill springa, men det kunde lika gärna sluta med att synapserna inte kopplade som de skulle, och plötsligt  jag snubblade över mina egna fötter och låg där på marken utanför mitt barndomshem hulkande, gråtandes och förfärad över att min kropp inte samarbetade med mig. När mina vänner lärde sig cykla, hade jag precis lärt mig att gå längre sträckor, jag hade inte nog med koordination i mina två händer för att kunna knyta mina skor förrän jag gick i högstadiet, jag lärde mig cykla när jag var 15. Jag lärde mig fläta mitt eget hår bara just innan jul, dessa små saker är så värdeliga i mina ögon. Jag kan nu fläta mitt eget hår, det tar kanske längre tid än för någon annan, men jag kan. Och det är en bedrift jag är så stolt över att jag nästan får tårar i ögonen. Och jag tror ingen kan förstå det. Jag vet att mina vänner klappar mig på axeln, och det gnistrar lite av stolthet i deras ögon. Men jag vet att innerst inne så kan de inte förstå, saker de ser som självklara, saker de kunnat hela sitt liv, har jag kanske aldrig lärt mig, eller så kom det så många år senare än för dem.

När jag var sjutton år gammal så gick jag hos en sjukgymnast för att lära mig att knäppa skjortknappar, och knäppa upp dem alldeles själv. Något som än idag är det svåraste jag vet, men för varje dag som jag har en knäppt skjorta på mig så känns det bättre. Och jag gör allt i min makt för att mitt handikapp inte ska definiera mig som person. Och även  om jag har levt med det hela mitt liv, så kan jag inte annat än ligga i min säng ibland och fundera på hur det skulle kännas att vara som alla andra,

Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion när du går sönder inuti

Publicerad 2014-02-26 01:37:06 i att andas,

Jag är uppvuxen i en familj, där inga fel görs, misstag och missöden döljs till det inte möjligt längre. Det finns inga som helst känslor för individerna bakom familjefasaden och på kvällarna, när den vackra fasaden ramlar samman så skriker och gråter jag och de två människor jag bör kalla mina föräldrar, de två människor som tagit hand om mig och älskat mig de senaste åren, skriker och bråkar på mig. Men som inte riktigt finns där när man verkligen behöver det, de förstår inte och kan inte känna saker som jag gör.

När jag ringde min styvmamma kvällen jag la in mig själv på psyket möttes jag av "Jaha, är det så illa?" det var helt klart ett litet sting av oro hos henne. Jag hulkade och grät som aldrig förr. Och sa att det nog skulle bli bra.
Under dagarna jag satt inlåst och la puzzel eller satt i rökrutan med min bästa vän i timmar bara för att jag älskar honom så mycket att jag inte ville utsätta honom för den inlåsta miljön som han hatade lika mycket som jag, och när han gick så grät jag. Men min familj kom aldrig, de ringde inte. De frågade inget. När jag ringde och sa att jag fick komma hem så frågade jag om jag fick komma hem istället för att återvända till min ensamma studentrum och mitt i frågan bröt jag ihop och jag kunde höra min pappa säga "Det är väl klart." med en faderlig omsorg som bara en älskad fader kan uttrycka.
Och min styvmor hämtade mig, utanför en av mina vänners hem, hon klev inte ur bilen och bredvid henne i framsätet satt min lillasyster. Biverkningarna av min medicin hade nått sin topp och jag visste att det bara kunde bli bättre nu, därför bad jag om att bli utskriven.
Jag vandrade hemma i en månad, jag sov, jag åt ibland, men mest sov jag. Och aldrig, inte en enda gång, frågade mina föräldrar hur jag mådde, om jag ville prata om allt som hänt.

Min lillasyster knackade på dörren till gästrummet där jag låg under ett täcke och grät för att fråga om vi skulle fika tillsammans innan läggdags som vi gjorde förut, innan jag blev vuxen, innan jag flyttade ut och världen förstörde mig. Och hon kunde ibland fråga saker, saker om P saker som hände innan jag flyttade hem, som för att i sitt eget huvud pussla ihop vad som hänt, vad som drivit mig till den gräns att jag var tvungen att vara inlåst för att överleva.
I ett enormt bråk med henne för några veckor sedan kom det fram att hon inte fick veta att jag hade varit inlagd på akutpsyk trots att jag varit där i en vecka. Hon hade fått veta det dagen de hämtade mig när jag blev utskriven, och det gjorde så ont i mig. Att detta doldes även för min lillasyster som antagligen hade varit den i familjen som hade hälsat på mig. Och hon hade fått lägga pussel med mig när ingen annan hade fått.

I can't stop.

Publicerad 2014-02-26 01:17:00 i att andas,

Jag tänkte att vi skulle ta en liten stund och prata om mitt hår, som på något vis fått vara den del av mig som fått ta mest stryk sen jag blev ledsen igen. Det gör inte så mycket för min del, hår växer ut och förändringar är ju alltid trevliga.
Så det började med att jag rakade nacken, trots att mina föräldrar var enorm emot det, sa att jag var en sen tonårsrebell och skrattade. Först var håret som en mysig kattpäls, men snart rakade jag ner det till 1 mm, som på bilden ovan till höger. Sen bestämde jag mig efter någon månad att det inte var nog och rakade sidecuts som sedan gick ihop med min rakade nacke, detta ser ni till vänster.
 
 
 
Men detta var inte nog, och jag kände att min numera enorma undercut kanske inte passade mig så himla bra, så jag klippte av resterade hår, och plötsligt hade jag en bob-liknande frisyr. Något som jag blev förvånansvärt nöjd över. Och det säger väl en del från tjejen som aldrig kliipt håret kort efter 2008.
 
Och min undercut är kvar, som en välbevarad hemlighet under det lilla hårsvall jag har kvar.
Dessutom färgade jag det svart ikväll, så nu är det nog med hårförändringar för ett tag framöver i alla fall, vi får väl se vad nästa steg blir.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela