ensammatankar.blogg.se

När vi kastar våra tomma glas, finns det alltid någon med hjärtat kvar.

Publicerad 2014-10-12 13:34:50 i att andas, känslor,

 
Det är Oktober, hösten är snart över här, de kalla vindarna som kyler ner mitt fönster gör att jag sitter under täcket med datorn i knät och stirrar ut över träden som en efter en tappar sina löv.
Hösten är min favoritårstid, det är inte för varmt och inte för kallt, det regnar oftare än det är solsken och man får klä sig hur varmt man vill, man för gömma sig under så många lager kläder man vill.
Man ser träd tappa löv och blommor vissna och man vet att de återkommer om några månader, när snön smält bort och kälen släppt ur marken.
 
Och det var så jag bestämde mig att det var dags att sluta äta mina antidepp. Det har nu gått ett år sedan jag började äta dem, september förra året. Jag missade hela hösten, jag gick runt i ett glädjerus skapat av medicinen och jag hade inte tid att uppskatta hösten som jag brukar, jag hade inte tid att klä mig tjocka tröjor och begrunda träden som gick i dvala.
 
Och visst har jag spenderat lite väl mycket tid under täcket med min laptop på sistone. Men ibland måste man få känna att livet är lite sämre än andra dagar. Jag har tröttnat på artificiell glädje, och kunde jag klara sommaren utan mina tabletter så kan jag klara resten av året. Man ska inte alltid vara glad, livet är inte så bra alla dagar. Och det måste få kännas. Så därför ligger jag i sängen med en kaffekopp och netflix, dricker rödvin och skrattar med mina kollegor på måndagar precis som livet ska vara. Jag tror att det här kommer gå bra.

We drink away the days with a take-away pizza

Publicerad 2014-08-29 19:03:52 i att andas, känslor,

För första gången på otroligt länge, om ens någonsin, så raderade jag inlägg i min blogg. Jag tror att jag gjorde det när jag och P. bröt upp, men inte jättesäker på den saken.
 
Livet är faktiskt bra nu, jag skulle säga sådär otroligt jävla bra, om jag får överdriva lite. Vilket jag får eftersom detta är min blogg.
De senaste sju dagarna har varit så himla bra. Förra helgen när jag var ledig så bestämde jag mig för att gå till vårt bildmuseum och titta på utställningen som snart stänger, jag har redan sett den en gång men ville gå igen och bara titta och ta min tid. Tyvärr, så har jag inte så många vänner som gillar att göra sådant. Så, jag klev upp, klädde mig fint, åt en stadig frukost och drack en extra kopp kaffe för att sedan ta bussen till museet och gå där bland tavlorna och skulpturerna helt själv.
De första två våningarna flimrade det mest för mina ögon och det var svårt att koncentrera sig, jag hade stundtals svårt att andas. Men det lättade ju längre jag befann mig där. Och tillslut försvann hjärtklappningen helt och det var som att folkmassorna som cirkulerade runt de stora vita salarna inte störde mig längre, sorlet försvann och även jag kunde njuta av denna visit. Folk gick i par, i grupper, men jag var ensam och det gjorde absolut ingenting.
 
Jag satt på en bänk i källaren med hörlurar och lyssnade på när en konstnär berättade om sin utställning och folk tittade lite på mig där jag satt alldeles själv, jag bara log mot dem och njöt av kunna insupa kulturen. Jag tog inte ens skydd bakom min smartphone.
 
Idag tog jag bussen in till centrum för att sätta mig på ett kafé och läsa och dricka kaffe, också helt själv. När jag stod framför disken och bad om en stor kaffe med mjölk tittar kassören mig i ögonen och frågar "Tar du med den eller dricker du här?" och jag svarar leendes "Jag dricker den här" och tar snart emot en stor kopp kaffe och tar trappen ner till källaren av kaféet, dricker mitt kaffe och läser min bok i lugn och ro. De första minuterna var jag nervös av sorlet runt om mig. Men snart var jag fullt bekväm med att läsa en sida ur min bok, ta en klunk kaffe och återvända till min bok. 
När jag var klar hörde jag av mig till mina bästa vänner, men ingen hade tid för mig idag. Så jag bestämde mig för att gå ner till älven och inspektera den nya parken och kajen som jag inte haft tid med fastän jag jobbar 100 meter därifrån. Sedan satte jag mig några meter från vattnet, i solen och skalade av mig några lager kläder och läste i en timme till. Efter detta gick jag till två bokaffärer och bara tittade, i den senare köpte jag en bok när ett butiksbiträde hjälpte mig, han tipsade om bok efter bok, och jag var inte alls lika obekväm som jag brukade vara. Och jag kunde till och med uppskatta hans hjälp.
Sedan tog jag bussen hem och åt middag i min säng, det är utomhusbio i en park ikväll, jag har ingen att gå med. Men jag känner att jag utmanat min sociala fobi nog nu. Så, jag stannar nog hemma och ser film i sängen istället, det är ju ändå ganska kallt ute.

For all the singles and brokenhearts let’s swim in our own pool.

Publicerad 2014-02-15 21:43:02 i att andas, känslor,

 De senaste veckorna har jag som plåster på alla mina öppna sår träffat en man, låt oss kalla honom Sundmaður, som är sådär trevlig, skedar en hela nätterna, luktar gott och fnissar åt ens skämt även fast de inte är roliga alls.
Han ger en kaffe i sin soffa på morgonen och de två gånger jag sovit hos honom har vi suttit tätt intill varandra och tittat på diverse skidtävlingar, han har exalterat hoppat till när något extraordinärt hänt som han sedan fått förklara för mig. Och idag skrek vi i kör när Sverige tog hem guldet i skidstafetten.
När jag sedan skulle gå hem och han skulle åka till sin träning så skildes vi åt i trapphuset och han kysste mig och när jag vände mig om för att gå höll han kvar mig och kysste mig igen. Sedan gick vi åt varsitt håll och vinkade glatt hej då.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela