ensammatankar.blogg.se

Det sorgliga med äventyr är att de tar slut, förr eller senare.

Publicerad 2014-01-29 21:25:40 i känslor,

 
Som Januari rullar mot sitt slut så har Äventyret packat ihop sitt liv, tagit sina skissböcker och satt sig på ett plan för att flyga till München, för att bosätta sig där i sex månader och vem vet vart han försvinner sen.
Jag kommer inte säga att jag inte kommer sakna honom, men jag var så jävla förblindad av allt han sa och vem han var. I mina ögon var han så fantastisk, och när jag lärde känna honom bättre så insåg jag att han är sådär kall på insidan, så att man nästan ryser.
Jag vet inte hur många gånger han sa att han inte skulle såra mig, att han inte skulle det. Att vi skulle umgås att jag skulle få komma på hans avskedsfest och att även om vi inte var kära, att det inte kunde hända något nu, så skulle vi fortsätta hänga.
 
Men jag fick ingen inbjudan till någon fest, hela januari gled förbi utan att vi sågs. Jag skällde på honom efter natten då jag fick sova på soffan, för att jag tyckte att vi kunde umgås, att jag inte alls var kär i honom. Att han bara var så himla kul att vara med. Och han sa att jag var vettig, att jag var bra.
Men vi sågs aldrig mer och han sa inte hejdå. Och min instagramfeed fylls med bilder på hans nya hem, på hans äventyr. Han har precis fått ett nytt, medan mitt äventyr precis tog slut.

Att vara en del i något större.

Publicerad 2014-01-29 18:30:44 i att andas,

Första månaden av 2014 går mot sitt slut, jag har sett Karlavagnen på den mörkblå himlen medan jag släpat fötterna i snön påväg hem efter långa dagar på universitetet. Jag gör mitt yttersta för att vara trevlig och älskvärd  i klassen, jag är vanligtvis inte en sådan som bryr sig om sånt, men jag tänker att en lite förändring skadar inte. Och jag kan helt från ingenstans prata med personen bredvid mig under kafferasten bara för att skapa en kontakt. Jag är inte ensam, jag känner mig inte som en liten grå dammtuss i en stor hörsal av ansikten som suddats ut och alla är anonyma. Här ler vi glatt mot varandra på morgonen, vinkar och utbyter artighetsfraser. Frågor som: Men hallå, varför var inte du med och drack öl i fredags? Det hade ju varit jättekul om du var med! kastas mot mig och jag gör mitt bästa för att bara rycka på axlarna, säga att det inte riktigt är min grej, att jag inte har ett kårleg ännu. Fast på insidan spritter det i mig, herregud, de märkte att jag fattades!
 
Under förra helgen var jag på en födelsedagsfest där alla skrek i kör: Hej då, följt av mitt namn, när jag gick hem för kvällen. Och det kanske inte är världens mest fantastiska grej, men det kändes så himla bra bara.
Jag känner mig som en del av en större gemenskap än mitt lilla vanliga, helt underbara, kompisgäng.
 

And I hope that you'll remember me

Publicerad 2014-01-19 19:04:15 i att andas,

För en termin sedan, så kändes det som att mitt liv var över, jag visste inte vem jag var, vad jag ville eller vad jag skulle göra med mitt liv. Det enda jag visste då var att jag inte ville leva längre, och det var bara så, jag var ett tomt skal och på insidan fanns inget.
Och jag får såklart ont i hjärtat när jag tänker på det nu, men det känns inte lika jobbigt längre.
Då stod jag på en balkong på tre våningar med en cigarett i handen och psykakuten på andra sidan min telefonskärm.
Och de frågade hur jag mådde, och jag sa: Jag vill inte leva mer, det gör så ont.
Och mitt liv förändrades mer på de veckorna än någonsin förut, man visste precis vilka som var ens vänner. De som kom och besökte en bakom de lyckta dörrarna, kramades och sa "Vet du, snart får du komma hem igen.", föräldrar som inte sa något utan bara med varma blickar sa att det var okej om jag ville flytta hem igen, om jag inte klarade livet själv.

Imorgon är det ett nytt upprop, en termin en ny klass. Och jag känner att jag verkligen vill nu, även fast jag är rädd och så nervös att varenda nerv i mig sprakar till.
Förra terminen började med att jag satt rödvinsbakis, med svullna ögon efter den värsta natten i mitt liv och var femte minut fylldes mina ögon med tårar som jag febrilt fick blinka bort. När presentationen kom till mig så sa jag bara "Ja, eh, jag gillar ju att läsa så det ska bli kul, och jag har en bakgrund i humaniora sedan innan och så... så det här ska nog bli bra". Och jag visste att det inte skulle bli bra, att jag skulle gå sönder och jag gick med solglasögon påväg hem medan jag hade svårt att andas och tårarna bara rann ner över ansiktet och jag torkade bort dem med vantarna precis när de nådde nedanför solglasögonen. Ingen skulle se att jag var trasig, ingen skulle veta, även fast det var så uppenbart och alla tittade varmt på mig och frågade en extra gång om allt var bra, och att jag fick säga som det var. Men det gjorde jag inte så ofta.

Men imorgon, då är början på ett nytt liv, ett nytt år och ett tillfälle att vara lite bättre. Och jag ska inte gömma mig, jag ska inte låtsas, jag ska inte försöka passa in till den grad att det blir jobbigt. Fast det allra bästa är nog att min bästa vän kommer läsa samma sak som jag, så jag har alltid någon att sitta nära när allt känns lite läskigt sådär. 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela