ensammatankar.blogg.se

Här är min jävla trasighet.

Publicerad 2014-05-18 23:09:26 i att andas,

Jag börjar känna att jag har svårt att identifiera mitt liv med mål och drömmar. 
Jag vet inte längre vad jag vill göra här i livet, jag har inget att sträva efter, eller jag har kanske det, men det är inget jag kan komma att tänka på nu. 
Jag avlöser männen efter varandra, slutar prata med dem om de kommer för nära, tar nästa och så går det. För någonstans därinne känner jag att jag behöver någon att längta efter, någon som kramar om mig, någon som är glad att se mig. Men så fort vi kommer varandra för nära är det som att jag bränner mig. Släpper allt och springer därifrån, låter det rinna ut i sanden och går vidare. 
Mina kollegor och nyfunna vänner känner mig på ytan, aldrig att jag delar med mig av det plågsamma. Ibland ser de fragment och det är allt. Sedan ler jag stort igen och berättar om något otroligt roligt och galet som hänt på sistone. De ska inte ens få skrapa på ytan till allt det där jobbiga. Ibland frågar de hur jag lyckas glömma min lunch så ofta, och jag svarar att jag är tankspridd, och tar en frukt ur fikarummet. Jag skulle aldrig titta på dem och säga efter en halv arbetsdag "nejmen, jag är inte hungrig". För även om en äldre kollega inte äter på sin lunch trots att vi jobbar samma skift, utan bara röker två cigaretter på sin lunch och dricker kaffe så kan jag inte göra som honom. Mest för att jag är jag, det skulle bli uppenbart. 
Och visst finns det dagar då jag kommer till jobbet och ser så förstörd ut av livet att mina skrivbordsgrannar lutar sig mot mig och frågar om jag mår bra. Och jag bara tvingar fram ett leende och säger att jag sovit dåligt. 
För även om jag lever med ett ständigt ångestmonster över mig, så vill jag inte att det visar sig för mina nya vänner och kollegor. Jag vill inte att min chef ska stå bredvid mig och se monstret sitta där på min axel och säga att jag är så otrolig dålig. Att jag inte kan något. 
 
När jag sitter hemma såhär på kvällarna och solen har börjar gå ner senare än vad man är van vid och jag stirrar ut genom fönstret, granskar höghusen runtomkring mitt eget, ser när lampor tänds och släcks. Och lyssnar på så hög musik i mina hörlurar att jag inte kan höra monstret säga att jag borde ge upp allt det här. För att någonstans därinne känner jag att  det kommer bli bra tillslut, jag kommer hitta platsen där jag helt hör hemma. Jag kommer hitta migsjälv tillslut. Sen är jag ju bara tjugotvå, jag undrar vem som vet exakt vad som ska hänfa när man är såhär liten.
 
Det positiva är väl att jag såg på min lönespecifikation förra månaden att jag hade 5 obetalda semesterdagar att ta ut. Dessa ska jag använda i höst/vinter. Resa till S. som flyttade till Berlin, hälsa på honom. Gå på muséer och visa honom mitt Berlin. Vi ska dricka öl i hans lilla lägenhet och skeda tillsammans om nätterna efter svettiga krogbesök. Detta är mitt mål för 2014. 
Bara jag får bli skuldfri först, sen så. 

Hon kommer med solsken till mig.

Publicerad 2014-05-16 01:58:42 i att andas,

Jag börjar jobba om exakt sju timmar och femtioåtta minuter. Jag befinner mig på en soffa på andra sidan stan, där jag sett Bridget Jones med en nyfunnen vän. Vi har myst under varsitt täcke i stora t-tröjor och suktat efter brittiska män. 
Nu ligger jag nerbäddad i hennes soffa då mitt skift börjar 20 min innan hennes och det är mysigt att inte behöva vakna själv. 

No one else have to know where we might go.

Publicerad 2014-05-09 17:42:22 i att andas,

Det är onsdagkväll, och jag har jobbat över. Jag har hunnit dricka kaffe hos mina bästa vänner och står nu och fryser vid lokalbussarna i centrala stan. Jag blickar ut över staden som är min, lyftkranarna som tonar upp sig i horisonten och gömmer ansiktet i halsduken. För även om det är början av Maj så är vädret grått och det blåser kalla vindar genom staden.
Jag väntar på en man som jag träffat förut, som har kommit till staden för arbete och stannar över natten. Jag ser honom i ögonvrån när han kommer ut genom hotellets entré på andra sidan gatan några meter bort. Han kramar om mig och säger att det är trevligt att ses igen, vi går och dricker kaffe på ett kafé några kvarter bort och han lägger sitt ben mot mitt och tittar mig i ögonen när jag pratar. Och när han ler så glittrar ögonen som tusen stjärnor och han får skrattrynkor vid ögonen. Och han talar med en dialekt jag inte är van vid, och när han ätit upp sin kladdkaka och jag har druckit upp min latte så går vi tills han hotell och ser på TV tillsammans. Jag står på sjätte våningen och tittar ut över utsikten från hotellrummet, pekar ut stadskyrkan, vart 4G-masterna sitter och han kysser mig i nacken.
Han väcker mig 04:30 och frågar om jag vill duscha, och jag kryper ner under täcket igen, och när han kommer ut från badrummet igen så lägger han sig nära mig och startar TV:n. Han pussar mig på pannan och stryker mig över ryggen. När jag vaknar nästa gång har han klätt på sig sin kostym, och sitter på sängkantenoch väntar på att sin kollega ska bli klar för avresa. Jag klar mig sakta, och tittar på klockan, 40 minuter till första bussen går från centrum. När han går håller han om mig och vi ger varandra vaga löften om att ses nästa gång han passerar staden.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela