Du säger att kärleken aldrig var till för dig.
Jag är nu ett år äldre och jag sitter fortfarande i min säng när klockan slår 02:00 och stirrar ut över allt det svarta, ransakar min hjärna och försöker älska livet. Men det är svårt att älska livet, när allt känns så jävla svårt och svart på vitt.
Varje gång jag fyller år hoppas jag att jag ska vakna den dagen och inse allt det där jag saknat, vad jag vill och vem jag är. Och när det inte sker förblir jag rastlös i ännu ett år.
Min mamma ringde mig inte och jag är inte ens ledsen över det. Men det hade ju varit fint att finna ett sms eller ett missat samtal från henne i telefonen i alla fall.
Och igår fick jag träffa Äventyret igen. Han har hunnit klippa håret och i mina skor blev jag längre än honom men han log åt mig ändå. Och när jag drack min femte kopp kaffe för dagen smakade den bättre än de andra för han satt på andra sidan bordet och pratade om allt det där han gör med sitt liv och när han pratar om München håller han fast mina ögon med sina, som att han vet att jag vill titta bort och mumla att jag inte bryr mig om allt det där.
Och igår fick jag träffa Äventyret igen. Han har hunnit klippa håret och i mina skor blev jag längre än honom men han log åt mig ändå. Och när jag drack min femte kopp kaffe för dagen smakade den bättre än de andra för han satt på andra sidan bordet och pratade om allt det där han gör med sitt liv och när han pratar om München håller han fast mina ögon med sina, som att han vet att jag vill titta bort och mumla att jag inte bryr mig om allt det där.
Istället så pratar han bara och tittar forskande in i mina, som om de ska visa något jag inte säger. Och det kanske de gör. Och jag pratar om min födelsedag och vi skrattar och sedan går vi hem till honom en snabbis för att jag ska få ladda min telefon, men han hade inte den laddaren hemma. Så vi hånglar och klär av oss nakna istället. Sedan bjuder han mig på en cigarett, jag och Äventyret skiljs åt i en vägkorsning med en hastig kram innan jag rusar in på ett varmt kafé för att dricka en kanel-latte med min moster.
Och jag tänker på honom, när vi ligger på hans säng nakna i skenet från gatlyktorna utanför och han smeker min rygg samtidigt som han berättar att det aldrig kommer bli något, aldrig ett förhållande. Det kommer liksom inte gå, Münchenmünchenmünchen. Jag säger att jag vet och pussar honom där axeln blir till hals, även fast jag allra helst inte vill veta. Och jag kommer fortsätta vara med honom, fram tills München om han vill, och sen kommer jag ligga i fosterställning tills sommaren kommer. Men ibland måste det bara vara så.
