ensammatankar.blogg.se

Igår kom Äventyret hem igen och jag frågade om vi skulle ta och hitta på något såhär innan det nya året börjar. Dessutom var jag otroligt less på att bara träffa min familj så det kändes ypperligt. 
Han frågade om jag ville följa med hans vän och honom och dricka öl. Jag svarade att jag inte hade några pengar, men att jag är rätt trevlig att hänga med även om jag inte har en öl i handen. Sagt och gjort så gick jag hem till honom i plusgrader men vinden ven rakt genom mina kläder och jag drog halsduken tättare kring min hals och nacke. Trots att jag precis fått hans portkod har jag memorerat den och kan med säkra fingrar trycka in rätt kompination och sedan dra upp dörren. 

På hallgolvet ligger det väskor i travar och jag ropar hej in i lägenheten, hans vän vinkar glatt åt mig från fåtöjlen han sitter i och jag hör Äventyret resa sig från soffan, vinkar och glittrar lite med ögonen åt mig och räcker mig sin sista öl från kylen. Jag sätter mig bredvid honom i soffan, och vi pratar alla tre glatt om hur jullovet varit och annat som hänt sedan vi senaste sågs. 

 Vi går ut, dricker på två olika pubar och han bjuder mig på öl och glittrar med ögonen mot mig och det enda jag kan tänka är helvete, så jävla perfekt han är när vi står där i det dunkla ljuset som ligger över hela baren. 

Och jag håller mig lite på min kant, men samtalar gott med de båda männen och allt är frid och fröjd. Vi har riktigt trevligt tillsammans allihop och efter att ha suttit ett tag på andra puben så bestämmer sig Äventyrets vän att det är dags för honom att dra vidare och tackar för sig. Vi får sällskap av en gammal bekant till mig och en vän till Äventyret istället och det är minst lika roligt och plötsligt börjar klockan bli 02 och det är dags att gå hem. 

Jag frågar lite försynt om jag får följa Äventyret hem en stund och han säger att det är lugnt, att vi kan se någon film eller något. Så vi går hem till honom och ser standup-komedi tills vi har ont i magen av skratt. Och så gäspar han och säger att det är dags att sova. Jag frågar om det är lugnt att jag stannar eller om jag ska gå hem. Han tittar bort och säger att jag inte kan sova i hans säng med honom, och så säger han "Du vet när man vill göra något, men kan bara inte." och jag tittar på honom och känner hur hela ansiktet vrider sig i förvirring. 

Men jag säger att jag förstår, fastän jag inte gör det. Säger att det är okej, att jag inte tar illa upp. Fastän det inte är okej, fastän det gör så himla ont. Och vi kommer överens om att jag får sova på soffan. 

Och när det blir mörkt och TV:n slocknar så ligger jag där och tröstar mig med att jag kan höra hans andetag från sängen och ångesten kommer som ett brev på posten. 

Och på morgonen fick jag inte ens kaffe, vi såg lite TV, sen klädde jag på mig och tog bussen hem. Och det var det.