Försent för Edelweiss
Igår bestämdes det att vi skulle gå ut på gayklubb igen.
Jag, A och två andra vänner svider om till juliga kläder då det är julavslutning, förfestar med en flaska pepparmintslikör som vi tre tjejer tömmer snabbt för att sedan halka till bilen som A kör i till krogen.
Jag vill säga att jag gick ut för deras skull, och det gjorde jag ju såklart. Men mest av allt gick jag ut för att Äventyret skulle till samma krog, vi skulle hångla svettiga på dansgolvet.
Jag och mitt sällskap var före hans, så vi underhåller oss genom att dansa till hög musik på dansgolvet som fortfarande har alldeles för lite människor på sig för att man ska kunna släppa lös helt, men det bryr vi oss inte om. Vi träffar andra vänner skrattar och har kul.
När jag står i toakön får jag ett sms jag är här nu. står vid baren. och hjärtat skuttar ur bröstet. Jag skyndar mig allt jag kan, försöker först leta rätt på mina vänner men hittar dem vid baren där jag skriker in i min bästa väns öra "HAN ÄR HÄR!!!" och sedan vänder jag mig om för att se hans ryggtavla. Jag säger hej till honom, kramar honom och hälsar i tur och ordning på alla hans vänner och är noga med att komma ihåg namnen. Plötsligt tar jag i en hand som kan liknas vid en död fisk. Det är tjejen som Äventyret dejtade innan mig. Jag ler vänligt men kan inte annat än tycka att situationen i sig är absurd. Det var ju jag som skulle få hångla, det var ju mig han skulle vara med?!
Stämningen blir tryckt och jag bestämmer mig efter ungefär en kvart av helvete-detta-är-så-stelt-kan-inte-andas att springa ut i rökrutan och på vägen ut hittar jag åt mina vänner. Jag är arg och förtvivlad och hasplar ur mig scenariot som uppstått. Det finns inget att göra, antingen så får jag leva med att han inte väljer mig ikväll eller så får jag se till att det blir mig han väljer.
Vi slår slag i en briljant plan om att min bästa vän tar hand om hans ex-dejt så att vi kan hångla, men den planen lyckas inte och efter det var hon ännu mer fast besluten att inte lämna hans sida. Men på något vänster blir vi ändå lämnade ensamma i rökrutan, det var minusgrader och han ser varm ut bredvid mig. Och när vi ska springa in till dansgolvet och mina glasögon blir immiga av temperaturskillnaden så byts basdunket i högtalaren ut mot Celine Dion och par bildas över hela dansgolvet. Mina glasögon som jag har i handen tar min bästa vän i sina händer och dansar vidare. Och plötsligt står vi där, jag och han. Och jag fick inte hångla, men det var inte hela världen. Det var jag som fick dansa med honom och vi skulle väl egentligen ses ikväll. Men det blev ju inte så heller uppenbarligen, han hade någon skolarbete att göra och jag svarade att han fick komma efter det om han vill, men det lär han väl inte göra. Så ska nu mentalt förbereda mig på att sova själv och sedan att vi inte kommer att ses igen antagligen, för varför hålla på att kära ner sig om han åker snart?
varför kära ner sig när han bara velar. Nä, jag vet inte ens.
