You're like a ghost in my mind.
Jag gick mot bilen med bestämda steg, jag hade precis köpt min alldeles första parkeringsbiljett och skulle bara lägga in den i framrutan och sedan springa upp till hälsomottagningen för att följa A på sitt läkarbesök. Jag tittar dagdrömmande över vägen, för bara hundra meter bort bor Äventyret. Jag skulle kunna stå och knacka på hans dörr inom en minut bara. Jag rycker på axlarna för migsjälv och tänker att det vore minsann ett bra sammanträffande om han skulle komma ut på vägen från sin gata, såhär 09:29 en tisdagsmorgon.
Plötsligt kommer det ut en man från gatan, jag tittar och slår mig sedan mentalt på fingrarna, vad hoppas jag på egentligen, så himla barnsligt. Men när jag tittar tillbaka har personen stannat, vinkar glatt och springer över vägen. Jag stannar upp mitt i vad jag håller på med, blir omfamnad, förstår inget. Stakar mig på ord jag borde kunna fastän jag är tjugotvå. Där står han, Äventyret. Framför mig. Och allt jag kan göra är att hålla upp parkeringsbiljetten och pipigt säga "Titta, det är min första parkeringsbiljett! Jag har köpt den själv." med ett leende och stora ögon. Hans ögon börjar glittra, han ler ett snett leende, "Vad duktig du är, jag visste inte att du har ett körkort?".
Jag gömmer mig i halsduken och förklarar att det inte är min bil, jag har inte kört den, jag har bara fixat biljetten. Jag slår upp förardörren, kämpar med att få dit biljetten under klämman, jag fumlar och Äventyret fnissar lite från andra sidan bilen. Jag muttrar tyst "Det här är minsann inte så lätt om man är vänsterhänt.". Jag låser bilen och vi går i sällskap tills jag försvinner upp i ett trapphus. Jag är längre än honom men ändå känns det som att jag tittar upp på honom. Han pratar om att han är ledig nu egentligen, men att han tagit på sig en massa extrauppgifter. Mest för att det är kul, och jag uppmuntrar honom. Säger att det är väl klart han ska göra det, han som är så duktig och han pratar vidare om projekten och jag lyssnar tålmodigt. Sedan kramar jag honom hejdå, insuper doften av honom från hans hals och säger att minsann får ha det bra nu, och Äventyret glittrar med ögonen och säger detsamma!
Det här kan vara sista gången detta år jag såg honom och jag tänker minnas det tills vi ses igen.
