biverkningarna av livet
Klockan slår 03:00, jag för hundrade gången varit varit vaken ett dygn för att få sova en ordentlig natt och vakna innan det är middagstid. Men när jag la mig i sängen 23:00 gnagde en ångest i mig likt något jag inte känt på veckor. Sedan jag började äta medicin har min ångest försvunnit men hela jag har istället blivit orkeslös med en ovilja att ta tag i saker. Men nu ligger jag här i min säng, med ett mörker som omsluter mig trots att jag inte dragit igen persiennerna för att jag på senare tid utvecklat en rädsla för mörkret. Jag vågar inte sova, för jag drömmer saker, saker som är äkta, genuina och i många fall så otroligt hemska att när jag vaknar måste jag spendera alldeles för mycket tid på att skaka av mig drömmen än vad som borde vara vettigt.
Jag drömmer att vänner jag inte längre pratar med bjuder mig på fester som faktiskt, i riktiga världen, äger rum den veckan och jag kan minnas det lika klart som om det hade hänt på riktigt. Och jag får tänka ungefär tre gånger när någon frågar om jag ska gå, för jag är ju inte bjuden, oavsett om jag vill eller inte, jag har bara drömt det trots allt.
Jag drömmer om honom, fastän jag inte vill ha honom tillbaka under mina vakna stunder, så drömmer jag om gråt, förlåtelse, pussar och flätade fingrar och om hur allt blir som det blev, med krossat hjärta och inget kvar.
Jag drömmer om scenarion som att min familj och jag bråkar, eller jag och mina vänner, de få som står vid min sida fortfarande och jag vaknar kallsvettig och hör pappa brygga kaffe i köket bara några meter bort. Men jag vågar inte gå ut, för tänk om vi faktiskt bråkat, tänk om det inte var en dröm.
Jag var en person som tidigare planerade mina dagar och veckor i förväg, men nu ligger jag i sängen och får ångest av att tänka på vad dagen efter denna ska innebära, och livet ska tamigtusen inte vara såhär.
Jag är aldrig hungrig längre och jag tvingar i mig två mål mat om dagen, och ändå har jag ett bmi på 16,5. Jag kan inte komma in mina jeans längre för att hänger och slänger. Jag måste varje dag välja leggings eller strumpbyxor fastän jag egentligen vill ha några av mina allra fräsigaste byxor som nu ligger på hyllan och samlar damm. Jag har alltid varit tunn, det ska inte förnekas, men det är inte kul längre. Det har gått för långt och jag vill inte vara såhär liten, jag vill inte att mina vänner ska granska mina långa smala ben när vi går tillsammans och anmärka att jag gått ner ännu mer i vikt. Jag har alltid tyckt om att vara smal, alltid strävat efter att vara så smal jag bara kan. Men när jag nu ser mig i spegeln, och mina bröst inte längre är kvar och revbenen är synliga så önskar jag att jag kunde gråta. För det har jag inte heller gjort sedan jag började äta min medicin. Men jag bara står där och likgiltigt granskar när jag tynar bort, och det kanske är dags för mig att tyna bort ändå.
