I samma stund så vet jag att allting har ett slut
Idag gick jag hem, eller till det som var mitt hem, det som skulle varit mitt. Men när jag går in där känner jag bara dig. Allt som någonsin varit där är du. Ändå sedan jag fick kontraktet längtade jag tills du skulle stå i min hall och titta på mig med busiga ögon, på fredagsnätter längtade jag tills du med len röst sa i telefoen att du var utanför. På söndagar drack vi kaffe i min säng och såg repriser på min TV.
På handfatet ligger fortfarande en extra tandborste, din tandborste. Din jävla tandborste. Jag raffsar ihop lite kläder och mina sängkläder. Jag har tvättat lakanen och kuddarna och täcket, det luktar inte längre som dig så jag slipper ligga med näsan tryckt mot något som aldrig mer blir. Och kläderna som ligger i min väska är kläder jag aldrig haft inför dig. Jag vill inte tänka på dig, jag vill inte känna ett oerhört sug i magen när mina tankar snuddar vid dig eller jag ser en bild på dig.
Men det är höst, finafina höst, och jag ska spendera min favoritårstid ensam för första gången på tre år. Det ska vara jag och bara jag. Jag ska hångla med män under röda löv och sen ska jag gå hem och sova ensam och jag ska äta ensam och jag ska koka kaffe bara åt migsjälv.
Det kommer bli en bra höst, och sedan blir det vinter och jag fyller år och det ska bli en bra dag, för 22 är en rätt bra siffra också. Så är det.
