ensammatankar.blogg.se

Det är onsdagkväll, Jag har de senaste tio skoldagarna tagit mig till skolan sex gånger. Kanske mindre, kanske mer. Jag vet inte, jag drömmer mardrömmar, vaknar försent och orkar inte kämpa. Jag orkar liksom inte, jag drar täcket över huvudet och väntar för att se om någon ringer mig, om jag är saknad. Det är jag oftast inte. Även om jag skiter i grupparbeten, viktiga föreläsningar och frivilliga lärotillfällen som ingen utom jag bojkottar.

Jag klipper av mig håret i protest och flinar upproriskt åt mina föräldrar, jag rakar det så kort att det känns som kardborrband och låter aldrig håret vara utsläppt för att dölja min kala nacke.

Jag går hem med okända män efter att jag druckit alldeles för många glas vin, vissa gånger går det bra och känns bra, andra gånger känns det jobbigt och lite otäckt. Och jag inser att jag återigen hamnat i en nedåtgående spiral mot farligheter igen.

 

Varje kväll efter 22 så lägger jag mig i sängen, med datorn tätt intill, tittar på en film jag inte bryr mig om. Väntar på att någon, vem som helst, ska höra av sig och säga: Hej, vad gör du imorgon, vill du ses över en kopp kaffe?
eller Du är så himla fin, ba såru vet. Men jag förblir ensam, fast ändå inte. För jag har mina närmaste vänner som jag träffar varje dag, som alla har sina egna trassliga problem och vi ser på när vi ramlar isär och ingen har styrkan att lyfta upp den andra eller den tredje utan vi bara sjunker allt djupare och jag tror vi alla märker det.