ensammatankar.blogg.se

När jag var sjutton så träffade jag en rödhårig tonåring på andra sidan jordklotet. Detta via en webbkamera och chatroulette. Vi bytte MSN-adresser och började chatta där. Detta gick till den extrema längd att vi båda vände på våra dygn för att kunna prata med varandra, med en tidsskillnad på 12 timmar så var det alltid lika kittlande i magen att inse att när jag låg i min säng, när natten var som svartast och ögonlocken som tyngst, så åt han lunch. Och tvärt om.
När jag pratade om mitt jullov så visade jag bilder på ett snötäckt Norrland, och han visade bilder på soliga stränder.
När jag berättade om hur vårt skolsystem fungerar, hur staten betalar och lånar oss pengar för att vidareutbilda oss berättar han att han har tre jobb vid sidan av sina juriststudier bara för att kunna betala terminsavgifterna.
Vi har haft skypesamtal där någon av oss somnat men den andre inte stängt ner samtalet utan bara tittat på den sovande personen på andra sidan skärmen, andra sidan världen.
Han har varit där, genom alla mina förhållanden, gratulerat mina pojkvänner och så har han tröstat mig så gott det går när det tagit slut och han är 16 500 mil från mig.

 

Han har skickat mig brev från Nya Zeeland, med Hobbit-frimärken, jag har skickat honom vykort från tråkiga svenska städer, det allra sista från Växjö. Och som vi önskat att det fanns pengar på undangömda bankkonton, så att det bara var att sätta sig på flygplan och åka ett varv runt jorden, 30 timmars restid kändes alltid värt det. Men det blev aldrig så, och det kanske aldrig blir så. 

Och efter denna höst, då livet inte varit snäll mot någon av oss tappade vi sakta kontakten. I november hörde jag sist av honom, med ett "we'll talk soon, I have to pick my sister up at her boardingschool. ily x" och sen loggade han aldrig mer in på Skype, min vänförfrågan blev pending helt plötsligt. Och jag fick ett sug i magen, googlade allt jag kunde. Försökte få fram information om en person jag känt i fem år, någon som nu var borta. Hans mamma la upp bilder på honom på sin facebooksida, så han var vid liv i alla fall.

Igår mailade jag honom, i panik, ett "du måste höra av dig när du ser det här. Jag är så långt bort och jag är så rädd att något hänt dig, snälla säg att allt är bra?"
Det tar honom 45 minuter att svara
"sorry some shit stuff happened a few months ago so I got pretty depressed and havnt been online at all haha, been better recently but just had some blood tests that don't look good so have to go in for an appointment today "
Och han säger att han är orolig, och jag får inte veta riktigt vad det gäller. Men han säger att det kommer gå bra, och hans flickvän följer med honom på läkartiden. Och jag är glad att han har någon, och jag är arg för att jag inte bara kan kasta mig på ett flygplan i detta nu, och stiga av på en helt annan världsdel om två dygn och krama om honom, säga:
Jag är så ledsen att det tog sådan tid, men jag är här nu!
Men det funkar inte så.