ensammatankar.blogg.se

För en termin sedan, så kändes det som att mitt liv var över, jag visste inte vem jag var, vad jag ville eller vad jag skulle göra med mitt liv. Det enda jag visste då var att jag inte ville leva längre, och det var bara så, jag var ett tomt skal och på insidan fanns inget.
Och jag får såklart ont i hjärtat när jag tänker på det nu, men det känns inte lika jobbigt längre.
Då stod jag på en balkong på tre våningar med en cigarett i handen och psykakuten på andra sidan min telefonskärm.
Och de frågade hur jag mådde, och jag sa: Jag vill inte leva mer, det gör så ont.
Och mitt liv förändrades mer på de veckorna än någonsin förut, man visste precis vilka som var ens vänner. De som kom och besökte en bakom de lyckta dörrarna, kramades och sa "Vet du, snart får du komma hem igen.", föräldrar som inte sa något utan bara med varma blickar sa att det var okej om jag ville flytta hem igen, om jag inte klarade livet själv.

Imorgon är det ett nytt upprop, en termin en ny klass. Och jag känner att jag verkligen vill nu, även fast jag är rädd och så nervös att varenda nerv i mig sprakar till.
Förra terminen började med att jag satt rödvinsbakis, med svullna ögon efter den värsta natten i mitt liv och var femte minut fylldes mina ögon med tårar som jag febrilt fick blinka bort. När presentationen kom till mig så sa jag bara "Ja, eh, jag gillar ju att läsa så det ska bli kul, och jag har en bakgrund i humaniora sedan innan och så... så det här ska nog bli bra". Och jag visste att det inte skulle bli bra, att jag skulle gå sönder och jag gick med solglasögon påväg hem medan jag hade svårt att andas och tårarna bara rann ner över ansiktet och jag torkade bort dem med vantarna precis när de nådde nedanför solglasögonen. Ingen skulle se att jag var trasig, ingen skulle veta, även fast det var så uppenbart och alla tittade varmt på mig och frågade en extra gång om allt var bra, och att jag fick säga som det var. Men det gjorde jag inte så ofta.

Men imorgon, då är början på ett nytt liv, ett nytt år och ett tillfälle att vara lite bättre. Och jag ska inte gömma mig, jag ska inte låtsas, jag ska inte försöka passa in till den grad att det blir jobbigt. Fast det allra bästa är nog att min bästa vän kommer läsa samma sak som jag, så jag har alltid någon att sitta nära när allt känns lite läskigt sådär.