ensammatankar.blogg.se

 

Idag sa min lillasyster, som är 15 år, "Jag vill ha en snygg mage!" för att sedan hoppa runt till diverse träningsklipp på youtube och sedan skriva ut ett träningsschema med olika övningar att utföra varje dag i en månad. När man är femton ska man inte behöva tänka på sådant. Och min lillasyster lever en väldigt aktiv livsstil med diverse sporter, hon ska absolut inte behöva träna ännu mer bara för att känna att hon kan passa in i i dagens ideal.

Jag tänker tillbaka på när jag var femton, jag hade fallit hårt för att vara del av idealet. Jag var varken vacker eller speciellt intressant, men om det var något jag kunde så var det att räkna kalorier och få det att se ut som om jag ätit frukost eller andra måltider med inövade rutiner. Jag hade alltid ursäkter på lager för att slippa äta middag med min familj efter en lång dag i skolan, och detta fortsatte år ut och år in. När jag var sjutton satt jag vid middagsbordet, min pappa och hans fru framför mig som förklarade att de visste vad jag höll på med, att de hade hittat resterna inlindade i servetter i papperskorgen under diskbänken och att jag alltid "åt ute" fastän jag egentligen inte ens borde ha råd med det, att jag gick och duschade efter middagar.
Det skulle snart bli sommar, jag skulle vara fast med min familj i en stuga långt från staden jag bor i. Och min pappa satte upp regler.
Du får inte gå på toaletten förrän en halvtimme efter att vi ätit, och du får inte borsta tänderna.
Vi kommer smöra dina frukostmackor med extra smör, och det kommer vi göra hela sommaren om det behövs.

Och jag är så tacksam för det min pappa gjorde för mig den sommaren, även om jag än idag ligger långt under den vikt som är hälsosam. Jag kan dock idag skylla det på saker såsom käkoperation och mediciner som gjort att jag gått ner kraftigt i vikt. Trots att jag anser att jag mår mycket bättre idag, utan att räkna kalorier ser jag exakt likadan ut, om inte värre, som jag gjorde när jag var sjutton år gammal. Mina jeans hänger kring mina höftben och folk kan ibland titta på mig med ett uns av medlidande, "jahaja, ännu en förlorad till det ohälsosamma idealet."
Mina vänner kan ibland skratta lite och fråga hur mina ben egentligen bär mig, och det vet inte ens jag. Jag kan knappt vara ute längre än två minuter vintertid för att jag inte har ett uns av underhudsfett på min kropp.
Jag hade det som en sport förut, hur många revben kan jag räkna idag? Nu är det inte en sport längre, men pojkar som jag sover ihop med kan ibland dra sina fingrar längs mina revben och ryggrad och förfäras över att allt sticker ut ur min taniga kropp.

Och det är så jävla viktigt, det här, man ska verkligen inte försöka vara en del av idealet. Det är en förvriden syn på skönhet vi alla matas med idag, och jag kan med ärlighet säga att alla ni som läser detta är vackra precis som ni är, precis nu!
Och även om jag gör allt för att se till att min lillasyster inte hamnar i denna fälla är jag inte så trovärdig.
Att en tjugotvåårig kvinna står framför henne, 175 cm lång och som visar ungefär 50 kilogram på vågen och säger "Du får verkligen inte tro att du behöver vara smal för att vara vacker!" ja, det är lite hyckleri i det, det tror jag att hon tycker. Men jag vet att hon förstår också. Jag vet att hon ser på mig, och frågar om vi inte ska fika en extra macka och jag vet att hon säger det med hjärtat och då gör vi det. Och sedan ser jag till att hon inte tränar för mycket.
Och skulle hon börja göra det, så kommer jag smöra hennes mackor med extra smör en hel sommar om det behövs.