Att vara en del i något större.
Första månaden av 2014 går mot sitt slut, jag har sett Karlavagnen på den mörkblå himlen medan jag släpat fötterna i snön påväg hem efter långa dagar på universitetet. Jag gör mitt yttersta för att vara trevlig och älskvärd i klassen, jag är vanligtvis inte en sådan som bryr sig om sånt, men jag tänker att en lite förändring skadar inte. Och jag kan helt från ingenstans prata med personen bredvid mig under kafferasten bara för att skapa en kontakt. Jag är inte ensam, jag känner mig inte som en liten grå dammtuss i en stor hörsal av ansikten som suddats ut och alla är anonyma. Här ler vi glatt mot varandra på morgonen, vinkar och utbyter artighetsfraser. Frågor som: Men hallå, varför var inte du med och drack öl i fredags? Det hade ju varit jättekul om du var med! kastas mot mig och jag gör mitt bästa för att bara rycka på axlarna, säga att det inte riktigt är min grej, att jag inte har ett kårleg ännu. Fast på insidan spritter det i mig, herregud, de märkte att jag fattades!
Under förra helgen var jag på en födelsedagsfest där alla skrek i kör: Hej då, följt av mitt namn, när jag gick hem för kvällen. Och det kanske inte är världens mest fantastiska grej, men det kändes så himla bra bara.
Jag känner mig som en del av en större gemenskap än mitt lilla vanliga, helt underbara, kompisgäng.
Jag känner mig som en del av en större gemenskap än mitt lilla vanliga, helt underbara, kompisgäng.
