ensammatankar.blogg.se

Ensamheten skaver sakta men säkert ner mig. Jag kommer hem till en tom lägenhet, klockan är just efter 02 och jag har cyklat genom en sovande stad, inte sett fler människor än jag kan räkna på en hand och solen har hunnit stiga sakta men säkert från horisonten.

 

När jag vrider om nyckeln i låset behöver jag inte ry mig om hur hårt det slår i mekanismen i dörren, jag drar igen dörren efter mig och står tyst på hallmattan tills mina ögon anpassat sig för det dunkla. Det är tyst, dammsugaren ligger i ett hörn där jag lämnade den tidigare på kvällen. Det drar en vindpust genom lägenheten från mitt sovrumsfönster och när jag sätter mig på sängkanten kan jag inte låta bli att kontrollera telefonen för den miljonte gången detta dygn.

 

I min inkorg finns följande:

mottagaren har inte läst meddelandet.

 

Jag hoppas att symbolen ska ändras medan jag stirrar på skärmen, att han ska svara "Ja, ja, ja! Jag är snart hos dig om du vill!" men inget händer, och jag lägger bort telefonen. Han har väl bättre saker för sig, han är säkert upptagen, han kanske inte ens har mobiltäckning, nej, jag vet inte ens vad hans planer för veckan är.

Jag försöker övertala migsjälv att det är okej, men så tänker jag "men man kollar ju ändå telefonen, det tar ju bara några sekunder att läsa och svara..." och jag blir frustrerad, överväger att skriva igen. Raderar och lägger bort telefonen.

---

Lördagkväll, jag möter upp mannen med skrattrynkor kring ögonen.  Det är sent, nästan midnatt när vi möts i centrala stan och ger varandra en stel omfamning, som att vi inte riktigt kan det här med att krama någon. Vi går en promenad runt centrala stan och jag pekar ut viktiga platser, vart jag brukar äta min lunch och jag hoppas att han ska finna det intressant.

Han nickar mest, avfyrar något skämt och jag knuffar honom skämtsamt i sidan. Vi är snart tillbaka vid hotellet, och han frågar om det är min eller hans tur att stå vid hissdörrarna och låtsas leta efter något i fickorna.

Jag tycker att det är en löjlig lek, men går med på att han står vid hissen ungefär 10 sekunder innan jag går förbi receptionen och kallar en hiss till oss.

Vi delar hiss med ett äldre par, som ler mot oss och jag känner en hand mot min rygg. Jag har bestämt mig för att detta nog är sista gången jag åker hiss med honom, sista gången jag säger "Åh, vilket fint rum du fick denna gång". Sista gången jag låtsas att det betyder något alls för någon av oss. Han vet det inte, men när han smeker min kind när vi ligger under samma täcke så vet jag att det inte går mer.

 

Mina tankar snurrar tillbaka till Spänningen, och det må vara så att han inte heller vill ha mig. Men det kanske är bäst för hjärtat att bara ha honom, om än bara ibland, om så bara för några korta sekunder.

 

Mannen med skrattrynkor lägger armen om mig, men jag kan inte sova. TV:n står på och kastar ljus runt om i rummet, människor lämnar stadens krogar och det är ett sådant oväsen utanför hotellet och i mitt huvud att jag bara förmår att ligga där. Jag lyssnar på musik ett tag och känner en hand stryka över min rygg och en sömnigt "Kan du inte sova?". Och jag tvingar fram en gäspning och säger att det bara låter så mycket, och han lyssnar några sekunder och vänder sig med orden "Jag hör inget..."

 

På morgonen bäddar han min sida av sängen, tydligen ska någon kollega lämna något på hans rum och det måste ju se ut som att han spenderat natten själv. Hur skulle det annars se ut? Jag ignorerar det. Jag bryr mig inte. Och när vi kramar varandra hej då och han kysser mig så har han ingen aning om att det är sista kyssen han får, att det är sista gången jag går ut genom hans hotelldörr.

Jag kastar en blick i mot honom när jag står i dörren och mumlar "Ja, det där var ju kul." och han svarar "tack detsamma.". Han tror att jag syftar på natten, men jag menar allt, det som är över.

 

Och hissarna strular, så när han går ut genom sin dörr 4 minuter senare står jag med ett äldre turistpar och försöker få en hiss som inte är full av människor att stanna på ellfte våningen. Men det verkar vara helt meningslöst, och när han ställer sig en bit ifrån mig så möter jag hans blick och ler mot honom en sista gång.

Och i hissen, precis innan dörrarna slår upp i lobbyn så säger vi hej då utan att titta på varandra. Och när jag tar min buss hem så känner jag mig fri, jag har bestämt att det är över. Jag har gjort något. Jag har inte låtit saker sväva runt mig. Jag är på något vis stolt över migsjälv, och samtidigt så ledsen för att det känns som att jag gjort något fel. Fastän jag inte har det .