Don't stop caring now.
Det är måndag eftermiddag, campus är tyst igen. Alla har gått hem till sitt, förutom några få stackare som sitter kvar och pluggar eller socialiserar över en kopp kaffe.
Jag har haft en helg full med äventyr, dålig sömn och dålig kost. Jag halvsover i en fotölj och lyssnar in på ett samtal mellan några bekanta till mig. Tillslut tar jag mig ur fotöljen och till närmaste toalett där en kaskad av energidryck, kaffe och godis från nattmyset till Oscarsgalan flödar ur mig. Det är första gången jag spyr nykter på några år. Öron tåras och jag sträcker mig efter kranen för att dränka ljudet av hulkandet.
Det är måndagkväll, jag öppnar dörren till mina familj lägenhet. Möts av kalla hälsningar, aldrig några frågor, aldrig några känslor. Jag frågar om de ätit middag och de säger ja utan att ens möta min blick. Jag gör gröt av den sista decilitern havregryn som står i skafferiet och äter under tystnad i mitt rum. En kort stund därpå måste jag springa genom hallen och kasta mig på knä framför toaletten för att min kropp inte kan hålla kvar maten. Jag hör min styvmoder säga upplysande till min far att jag spyr i badrummet, och medan jag krampartat håller det kalla porslinet mellan mina fingrar hör jag honom svara: "jaha?".
När jag lägger mig i sängen igen, så hör jag dem lågmält prata om att byta handdukar i badrummet, för de vill ju inte bli smittade. Det skulle ju vara oturligt om det blir så.
Måndagnatt, jag ringer 11 77 under täcket med frossa och feber. Personen på andra sidan konstaterar att jag är psykiskt utmattad. Och jag är egentligen inte ens förvånad, hon säger att jag borde uppsöka läkare, se över de stressiga momenten i mitt liv och ta det lugnt lite oftare. Och jag gråter lite och säger att jag inte har tid för det.
