ensammatankar.blogg.se

No one else have to know where we might go.

Publicerad 2014-05-09 17:42:22 i att andas,

Det är onsdagkväll, och jag har jobbat över. Jag har hunnit dricka kaffe hos mina bästa vänner och står nu och fryser vid lokalbussarna i centrala stan. Jag blickar ut över staden som är min, lyftkranarna som tonar upp sig i horisonten och gömmer ansiktet i halsduken. För även om det är början av Maj så är vädret grått och det blåser kalla vindar genom staden.
Jag väntar på en man som jag träffat förut, som har kommit till staden för arbete och stannar över natten. Jag ser honom i ögonvrån när han kommer ut genom hotellets entré på andra sidan gatan några meter bort. Han kramar om mig och säger att det är trevligt att ses igen, vi går och dricker kaffe på ett kafé några kvarter bort och han lägger sitt ben mot mitt och tittar mig i ögonen när jag pratar. Och när han ler så glittrar ögonen som tusen stjärnor och han får skrattrynkor vid ögonen. Och han talar med en dialekt jag inte är van vid, och när han ätit upp sin kladdkaka och jag har druckit upp min latte så går vi tills han hotell och ser på TV tillsammans. Jag står på sjätte våningen och tittar ut över utsikten från hotellrummet, pekar ut stadskyrkan, vart 4G-masterna sitter och han kysser mig i nacken.
Han väcker mig 04:30 och frågar om jag vill duscha, och jag kryper ner under täcket igen, och när han kommer ut från badrummet igen så lägger han sig nära mig och startar TV:n. Han pussar mig på pannan och stryker mig över ryggen. När jag vaknar nästa gång har han klätt på sig sin kostym, och sitter på sängkantenoch väntar på att sin kollega ska bli klar för avresa. Jag klar mig sakta, och tittar på klockan, 40 minuter till första bussen går från centrum. När han går håller han om mig och vi ger varandra vaga löften om att ses nästa gång han passerar staden.

Kommentarer

Postat av: Daniella 🌙

Publicerad 2014-05-10 04:43:49

wow.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela